Kroppen var kall.
Och jag ångrade mig genast.
Jag skulle aldrig ha lutat min kind mot hennes panna.
Då hade jag sluppit kyssa döden.

Hon såg fridfull ut där hon låg.
Det måste jag erkänna.
Jag har alltid trott att det var något alla bara sa.
När de såg en död människa.
Som en sorts tröst.
Till sig själva.
Eller till de anhöriga.
För att det då kanske känns lättare att gå iväg.
Tillbaka till livet.
Och lämna den älskade kvar.

Men hon såg faktiskt lugn ut.
Eller så kanske jag är en av dem som lurar sig själv.
Vem vet.

Trots att jag levt omgiven av döden nästan hela mitt liv.
Och gått från begravning till begravning.
Så har jag aldrig sett en död människa förut.
Jag har aldrig förstått varför man ska göra det.
Och jag kan inte säga att det här ögonblicket gav mig någon klarhet i frågan.

För hon såg inte ut som Hon.
Hon såg ut som en vaxdocka.
Hennes ansiktsform var förändrad.
Hon hade en ros mellan båda sina händer.
Och var klädd i vitt.
Tvättad och klar för avgång.

Sköterskorna tände ljus i rummet.
Och vi sjöng psalmer.
Och tog farväl av henne.
Känns absurt att prata med en död människa.
Särskilt när alla lyssnar.
Och vi var många där.
I rummet.

Vad ska man säga?
Det är som att man drabbas av prestationsångest.
Man vill ju säga något smart.
Och något som betyder något.
Men man får bara fram någon av alla dessa dåliga klyschor.
Som alla andra.
Typ ”vila i frid”.
Eller något liknande.
Och så vet man att alla lyssnar.
Och kanske tänker de.
”Fan vad lamt, vänta bara tills hon får höra vad jag säger.”

När vi till sist hade sagt våra farväl så bjöd sjukhuset på fika.
Vi fick kaffe, kakor och en egen Aladdinask till och med.
Sjukt tänkte jag.
Vem vill ha choklad nu?
Och kände illamåendet välla upp i halsgropen.
För att sammansluta sig med min sprängande huvudvärk.
Jag gick iväg och letade efter en sköterska för att få tag på en tablett.
Svalde ner den med kallt kaffe.
Önskade att det var en whiskey i stället.
Det finns inget som lockar fram suget efter stark bedövning som något förlorat.
När jag återvände en halvtimme senare så var chokladasken slut.

Jag satte mig ner medan sköterskorna bjöd på en runda påtår.
Och tittade ut över parkeringsplatsen nedanför.
Jag halvlyssnade på de lågmälda samtalen.
Om allt.
Och om inget.

Det var folktomt ute.
Det var ju jul.
Alla satt antagligen hemma i TV-sofforna och kollade på SVT:s storsatsningar.
Medan de pressade i sig fikon och dadlar.
Trots att det inte är särskilt gott.
Och drack mängder med glögg.
Bara för att det är jul.
För det är ju det man gör då.

Och här satt vi.
Mina närmsta och jag.
I ett sterilt fikarum.
På ett sjukhus ovanför polcirkeln.
Med en tom Aladdinask.
Och tog farväl över en kopp kaffe.

Vila i frid.