framåtlutad över
porslinsstolen igen
det lilla fostret
av ångestknutar
lämnar kroppen

svettpärlor på överläppen
salt tar över förvirringen
och verkligheten snurrar
allt närmare

gelébenen bär
tillbaka
täckets trygghetsmörker
omsluter med en påhittad
värmeböljande trygghet


(i alla fall för en stund)


frätande syra
skaver på tändernas baksida
framsidan ser likadan ut
som innan
och fasaden av leenden
lyckas återigen lura
och förvrida

spelet är igång
ni förstår inte ens att ni är
pjäser i en spiral som aldrig
kommer att rätas ut

sanningen är långt bort
från er nu
lögnerna doftar för gott igen
så ni känner inte lukten
av urin