|
|
jag identifierar mig med ett utanförskap
jag tittar på kvinnan och det regnar. rummet sänkt i dunkel. vid fönstret ett vattenglas. fångar upp dagern där utanför. och fåglarna som svarta accenter i träden. kvinnan utanför fönstret har en svart klänning. jag blundar.
en grushög utanför fönstret. det har alltid funnits där. ingen tar något därifrån. ingen lägger till något. den finns där, i detta mitt. nu. jag tittar på kvinnan. det regnar. hon har en svart sjal. fåglarna är kvar.
flugor lägger ägg i mina blödande sår. jag blundar. kvinnan utanför fönstret har svarta skor. det ser jag först nu. hon böjer sig fram. fåglarna tittar på henne. vaga ristningar genom vattnet på bordet.
kvinnan i svart klänning hänger tvätt. lakanen är vita och linan tar aldrig slut. jag blundar. sommargrönska utanför. tysta skuggor. mörka kostymer glider förbi. jag hör röster mumla. kvinnan har stått där länge nu.
i detta mitt
grushögen utanför fönstret
ingen lägger till
ingen tar ifrån
copyright © Ari Eskelinen 2008
Fri vers
av
arie
Läst 504 gånger
och
applåderad av 6 personer
Publicerad 2008-02-08 22:31
|
|
|
arie
Fabulosa; tack för en värdefull reflektion och jag tar bort och skriver om den meningen; eftersom jag också tycker som du skriver... det finns ju i diktens i undertext, om man så vill.
2008-02-12
|
|
|
|
AnnaMariaS
En ögonblicksbild - en slags meditation. \"fångar upp dagern\" - tänker att det är det som texten handlar om. En stund då tid för ett ögonblick har upphört att existera. Allt som finns är nu, inget då, inget sedan.
Väldigt välanpassat språk. Meningar utan inledande stor bokstav bidrar till att förstärka detta tidlösa nu - utan egentlig början, utan egentligt slut.
Dock: \"det är vackert, näsatn lite andligt. eller vad man vill.\" Dessa meningar behövs inte då det är det texten i sig förmedlar.
2008-02-12
|
|
|
|
ej medlem längre
Mycket bra!
En (för mig) smått ångestfylld
ögonblicks-beskrivning ur ett liv,
två liv,
den tyvärr ofta ständiga livssmärtan,
mitt i en tråkig vardag..
2008-02-09
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
tid är ett nyckelord här, det betraktande ögat, varseblivningen online ett annat
evigheten kan ju av förklarliga orsaker icke gestaltas mer än på ett naivistiskt vis, här beskrivet genom en vanlig tvättlina utan slut, frågan är om den har ngn början, jag läser det som om själva texten följer *snöret* åt det andra hållet, accentuerat av högen med grus utanför, som varken växt eller reducerats så länge ngn vet, och den mörkklädda kvinnan som hänger upp tid på evighetstrecket, vita släta rena sekunder, minuter, timmar osv, eller snarare en räcka nu;n, blanka och skinande, eller är det bara ett lakan som sas återanvänds, och vem är kvinnan?
ingen vet vem hon är, ingen kommer någonsinn lära känna henne, säkert är dock att det är hon som får oss att skriva, måla och musicera, skulle hon hypotetisk kunna identifieras skulle vi omedlbart hiva våra olika instrument, inget skulle längre behöva tilläggas
2008-02-09
|
|
|
|
sol
jag gillar inte att tvättlinan aldrig tar slut
och nu börjar det sannerligen bli dax för
\"gyllene snittet kurs\"
du skriver som en gud verkligen
berörande
sjungande;
\"jag accepterar ångesten
som flugägg
i mina sår\"
önskar dej horisontlugn och himlavalv
(ta en promenad mellan hornstull och skanstull och se min kärlekssoffa - ren är rosa med texten \"jag ska måla hela världen lilla mamma\" där blir man glad igen)
2008-02-09
|
|
|
|
arie
inkarasilas...
fick mig ett underbart skratt...bara du skriver så här ;\'
Tror den där kvinnan är en
svart jävla Korp som seglar moln mot
Himlen som aldrig tar slut, och det här
är fan nästan lite Andligt
underbart...du är ju rena förlösaren
skriver en ny dikt om detta när jag orkar
är så trött ikväll
2008-02-08
|
|
|
|
arie
bluie...
jag kollade själv en gång till på de två sista meningarna och faktiskt så ger jag dig rätt i detta...de fyller faktiskt ingen större funktion i sin allmängiltighet, och dikten klarar sig utan dem. Tack var llite \"hemmablind\"
2008-02-08
|
|
|
|
Inkarasilas
Det där ute, grushögen, kvinnan, bilderna i sinnet, blundandet. Alienation mot gemenskapen i att vara i något som aldrig tar slut, det var fan vad jag babblar men, men, så är också vattenglaset något, en form av rörelse, det är skeendet. Grushugen fortfarande intakt och ah diktarjaget bara obeserverar att allt ÄR, vare sig mer eller mindre. Tror den där kvinnan är en svart jävla Korp som seglar moln mot Himlen som aldrig tar slut, och det här är fan nästan lite Andligt. Jodu! Ta mot lite stjärnstoft, blåser över till Rom, bara att inhalera. Läser en gång till, förbannade tvätt. Gör oss rena. Ave!
2008-02-08
|
|
|
Nästa text
Föregående
arie
|
