En munter speleman, har slutat sina dagar
Han reste i retur, till himlens gröna dalar
Sin kropp han klädde av sig, vi såg ej när han for
men de toner som han gav, de hos oss ännu bor

Förtrollad av hans flinkhet, beundrande hans spel,
när fingrarna fick dansa och aldrig tryckte fel
I musiken som han levde, där själen fick ett liv,
han berörde alla andra, fick andra att ta kliv

Hörde aldrig riktigt till, vår vemodsfyllda jord
Han trivs nog bättre han, vid himlens gästabord
Vi tackar för den stunden, när han för oss tog tid
och önskar honom lycka, i det liv som nu blir frid

Så stor var själen hans, i en enkel speleman
Den själ som vi fick se, när tonerna kom fram
Vilket jubel det ska bli, i himlens stjärnorkester
När den som saknats kommer: ”Bälgaspelets mäster”

Så stäm nu upp ett jubel, till spelemannens ära
Han gav oss allt i kärlek, vad kan vi mer begära?
Att tiden hans blev kort, det är nog gott och väl
Och orden här i dikten, är mitt sätt att ta farväl