Vid ett av världsalltet oändliga solsystem utvalde Skaparen en anspråkslös planet för sin huvudplan med hela universum - Gemenskap. På denna planet välsignade den Evige några vanliga djur med sitt eget väsen - Evig Kärlek. Denna egenskap krävde även stor väsensliket i fråga om Kunskap och Fri Vilja eftersom förmågan att älska står i direkt relation till förmågan att göra ont och inte kan existera utan Kunskapens gåva och stora risker. Under årtusenden utvecklade dessa djur (som Skaparen kallade Människor) sin Kunskap mer och mer. Något förvånande ägnade stora mängder av Människorna framför allt sin Kunskap till att räkna ut hur man skulle kunna förklara allt i hela universum utan Gud - utan att någonsin på allvar reflektera över hur man skulle kunna förstå ett universum skapat av Gud. Ty deras intellekt må vara unikt bland allt skapat men ändå begränsat. Mänskligt är det och patetiskt att definiera normen för vetenskap utifrån förutsättningen att det inte finns någon Skapare.

- - -

Med inspiration att se det hela från ett annat håll som väcktes när jag läste Ulf Popenos text "Finns Gud" citerandes nedanstående fabel av Friedrich Nietzsche:

I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i "världshistorien": men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. - En sådan fabel kunde någon hitta på, och skulle ändå inte tillräckligt ha belyst hur ömkligt, hur skugglikt och flyktigt, hur gagnlöst och godtyckligt det mänskliga intellektet ter sig i naturen. Det fanns evigheter då det inte existerade; när det åter är borta, kommer ingenting ha hänt. Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det.