vandrar osalighetens andar
tillika spända tågångare
läppjar Utandning

med fnasiga läppars hån

där innanför skrider Ångest med högburet huvud
klykar syret som vore det guld

en Solitär vardag
i all sin sneda enkelhet

endast i Drömmen
sluts freden
byggs svalgångar av närhet
vävs ett bo av silke

och man tillåts lyfta fly Flyga

men när morgondagens klor 
grabbar nytt tag
vaknar man ånyo upp

till ensam skyttegrav

alltid utan skarpladdat Vapen