Nu vill jag tala om begränsningar

Begränsningar gör mig galen och frustrerad

När jag inte längre kan göra det jag vill

När inte mitt ben vill lyda mig längre

När mina fotsteg blir stapplande jag måste stanna många gånger

När allt tar tid mycket mera tid

När orken är utblåst och förintad

När mina rörelser är klumpiga

Då vill jag bara gråta och skrika rätt ut

Jag frågar mig varför just jag skulle bli fånge i min egen kropp

Jag vill inget annat än att få tillbaka min frihet igen

Något invarderar min kropp och leder bryts ned jag värker sönder

Begrängsningar är det allra värsta jag vet

Acceptans är vad jag behöver

Inse att saker kan göras många sätt

Men inom mig ropar minnena i min kropp om friheten jag en gång hade


Anna-Karin