Jag hatar hur jag springer
i 120 tre kilometer framför
mina fötter.

Det är inte din nacke.
Inte din tystnad.
Bara hur din existens
förtärt mig. Mitt samvete
när du låter mig förlora
igen igen och igen.

Varje dag hatar jag
hur jag ger dig ansvaret
för mina klumpar inuti
mig. Hur dem utplånar
Matilda, tilda, tilla.