Om man vill fortsätta att begränsa Jesus till enbart en morallärare efter att ha sorterat bort alternativen myt och guru måste man antingen se honom som en medveten bedragare eller en delvis galen person för att förklara hans gudomliga anspråk. Låt oss se lite närmare på rimligheten i Jesus som bedragare.

Om jag ville bli en stor andlig vägledare och av någon anledning kände att jag behövde bättra på min egen pondus genom att påstå att jag var gudomlig skulle jag behöva bryta totalt med Gud för att kunna förmå mig att leva ut den lögnen. Jag skulle behöva forcera alla spärrar av vördnad för Gud som jag har idag och antagligen skulle jag sluta i en liknande soppa som flera amerikanska sektledare som brutit dessa spärrar. Om respekten var krossad, vad skulle då hindra mig från att dra egna fördelar av mina anhängare; ekonomiskt, bekvämlighetsmässigt och sexuellt? Om man förlorar tron på Gud och i detta läge vill stanna kvar i systemet och utnyttja det genom lögn krävs ett ovanligt förhärdat hjärta. Jesus verkade inte ha förlorat sin Judiska tro, utan verkade brinna för dess lära och utstrålade stark vördnad för "Israels Gud", som han tilltalade som sin Fader.

Allt vi känner till om Jesu personlighet är den motsatta bilden till en manipulerande bedragare. Han verkade leva ett helt rättfärdigt liv. Hans närmsta, som måste känt till även hans "sämre" sidor, kallade honom för syndfri.[1] Han visade prov på djup medkänsla och verkade allt annat än förhärdad.

"Medvetna lögnare ljuger av själviska motiv. Jesus uppnådde ingen personlig framgång genom sin verksamhet, utan förlorade allt eftersom han gick tortyr och död till mötes."[2]

"På 2000 år är det fortfarande ingen som kunnat komma på någon bättre morallära än den som Jesus presenterade. Skulle verkligen en sådan undervisning ha kunnat förmedlas av en bedragare?"[3]

___

[1] 1 Joh 3:5, 1 Petr 2:22
[2] Stefan G, s. 89
[3] Nicky Gumble, Livets Frågor (Eskilstuna: Proklama, 1999) s. 37