Jag hittade mig själv i soporna igår.
Jag måste ha slängt mig av misstag.
Eller ja, jag vet inte förresten.
Jag kommer faktiskt inte ihåg.
Men jag var inte hel.
Jag var splittrad i små små bitar.

Desperat började jag plocka upp bitarna.
Grävde och grävde.
Tömde ut soporna på golvet.
Och letade och letade.

Jag samlade ihop alla delar jag hittade .
Och hämtade tejp och lim.
Och nål och tråd

Så började jag fixa.
Jag limmade.
Jag tejpade.
Och jag sydde.
Till långt in på natten.

När jag hade sytt det sista stygnet.
Såg jag att solen började gå upp långt borta i fjärran.
Det var vackert.
Trots att det gjorde ont.
För den avslöjade alla de bitar som saknades.
Och jag såg att hela min kropp var täckt med små hål.
Lite här och där.
Och på några ställen var hålen stora till och med.
Hela jag såg trasig ut.
Och jag hängde bara ihop med stygn och tejp och lim.
Det såg ut som att jag skulle kunna rasa ihop vilken sekund som helst.

Så jag började gråta.

Över min trasiga kropp.
Över de ärr som täcker den.
Och över de bitar som saknas.

Sanningen lyste stark i solljuset.
Men jag orkade inte se.
Så jag drog ner persiennerna och gick och la mig.
Grävde ner mig under duntäcket.

Jag måste hitta de bitar som saknas.
Jag måste hitta dem för att bli hel igen.


Jag måste hitta dem för att bli hel igen.