Vi stod på en sandstrand, seglade dit på varandras ryggar,
solen sken ur din mun och värmde min rygg.
Du hade ekvatorn i ditt leende, förde med dig både Celsius och Fahrenheit.

Jag hade salt över huden, havsvatten som knastrade mellan mina tår,
du lutade dig mot mig och viskade något om smärta.
Vi följde strömmen hemåt och vinkade hejdå till saknaden.


Det var visst sommar då. Jag minns det som en stängd dörr,
hur vi kryssade genom labyrinter istället för att bara ta planet till havet,

vi glömde bort hur man flög.


Någon lät tystnaden ta över och jag kommer ihåg det som igår.
Det var en skugga och något ljust, det var din sol som förde med sig mörkret.
Vi adderade hinder med omvägar, sprang flera varv runt våra blodomlopp.

I mina ögon var du enkel, byggde sandslott av mitt förakt,
så kom helt plötsligt skräcken,
Jag var fast.

Det var visst sommar då, när jag glömde hur man flög.