Jag är en idiot. Din idiot. Jag håller på och håller på. Slösar med tid, pratar för mycket. Jag bor inuti dig. Vi är två, men du med kroppen är sansad och normal. Normal med undantag för att det bor en idiot i dig. Tycker du i alla fall.

Ofta blir du så arg på mig. Bankar huvudet mot väggen, skriker att jag ska lämna dig. Men varför ska jag göra det? Du blir så där arg när du tycker att jag har pressat mig för hårt mot insidan av dina ögon, så där så att alla som är runtomkring dig ser en idiot i dina ögon. Fast jag bara ville titta ut en sväng. Det har ju hänt förstås att jag satt mig i din mun, fått dina läppar att formulera mina tankar. Efteråt blir du tokig, tar stryptag på dig själv och sparkar omkring, skriker; DET VAR INTE JAG, DET VAR INTE JAG!!!

När vi var små var det aldrig någon som såg mig. Du vägrade att släppa fram mig. Så jag fick hålla på med mina idiotsaker ensam därinne i kroppen. Jag provade alla möjliga ställen. Du fick ryckningar i ögonvrån när jag satt där och drog i någon tråd som hängde löst. Så blev du irriterad på det och det var ju ganska tråkigt, så jag började med joggingturer i dina ben. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Så där så du kände hur det hela tiden kröp i benen. Men det funkade inte heller, jag blev mest bara trött, så jag drog mig tillbaka längst inne i en grotta som finns mitt i huvudet.

Det var ganska trevligt därinne. Lugnt och tyst och jag trivdes med att bara vara en idiot för mig själv. Och du tyckte inte att jag störde dig alls. Men sen gick du omkring och sa att det visst inte fanns någon idiot i dig inte, så jag blev lite sårad och ledsen. För jag fanns ju där som jag alltid hade gjort. Ganska länge kurade jag därför ihop mig och deppade.

Jag kände mig ensam. Märkte du mig inte alls? Hallå, ropade jag, hallå? Men du svarade inte. HALLÅ? HALLÅÅÅÅÅ? Du svarade inte. Men jag visste att du hörde, jag visste det och till slut väste du: Tyst! Åh, jag blev så glad, inte för det du sa förstås, men för att du svarade. Så jag började fråga lite hur det var med dig och så där. Du vägrade svara förstås, men jag tänkte att om jag är trevlig och inte skriker och håller på så kommer du nog att uppmärksamma mig. Om någon skulle fråga mig så tyckte jag att tiden som följde var underbar; du började småprata med mig om ditt och datt, jag fick röra mig fritt inne i ditt huvud utan att du blev arg. Vi hade det mysigt helt enkelt.

Av någon anledning gick allting snett. Någon på utsidan ansåg att jag skulle drivas ut. Men det ville ju inte jag så jag fick börja kämpa emot. Fäkta vilt omkring mig. Okej, ibland blev jag kanske okontrollerbar, som när jag inte riktigt behärskade din mun och råkade få dig att skrika konstiga saker vid fel tillfällen. Förlåt att jag bar mig åt som en idiot!

Jag vet inte om det var det, eller om det var något annat som fick dig att börja knapra tabletter, men nu fick jag använda alla mina krafter för att hålla mig kvar. Jag flöt ut och fanns i hela kroppen och när du var utmattad samlade jag ihop mig, och tog över någon kroppsdel som kändes bra.

Så nu vet du det. Tänk så här istället; det är inte alla som har en idiot boendes hos sig. Du behöver mig och jag dig. Jag tänker i alla fall inte flytta, jag trivs bra här.