Jag har lärt mig, äntligen, att förlåta det jag inte förstår. Nu kan jag se med ömt överseende på hela världen. Jag kan älska dig för de gånger du inte låter dig omfattas, inhängnas av mig. Så underligt. Ömsom känner jag dig inte, ömsom är du både utom och inom mig. Som om ett annat universum hade bosatt sig under mitt skinn, en annan puls i mina ådror. Du är mig aldrig välkänd, heller aldrig främmande. Mina fingertoppar spårar mönster av sig själva i din hud. Du invaderar mig med sällsynt säkerhet. I vetskap om en outtalad rättighet är jag din. Det är främmande, skrämmande, och jag älskar det.