En ensam flicka satt där,
i mörkret.

Hon grät och hoppades på att någon,
skulle se henne

Men världens alla människor gick
kallt förbi

Och trots de trasor hon hade på sig för att,
gömma sin kropp,

fanns där under en vacker ängel
som mist sitt leende.






För trots att jag log mot dig första gången vi träffades,
var det väl ändå det du såg?

Och när min värld slogs i spillror,
Och när jag slängdes in i en bur,
av kärlek.


Var inte, även då, du den enda,
som såg mig?

När min familj vände mig ryggen
Och när jag förlorade mitt hem
var det inte då du som höll mig trygg,
i dina armar?


När jag grät och klandrade mig själv,
Och varje gång ett återfall hotat mig
Var det inte då du som viskade i mitt öra,
hur mycket du älskar mig?


När vi gick för att prata med kuratorn
Och när jag samlade mig för att berätta
Var det inte då du.
som höll min hand?

Och när jag utan kärlek stod
var det inte då du som gjorde mig
lycklig?






Tack för att du finns i mitt liv.
























Jag älskar dig