Du är den den alltid varit, djupa gröna ögon och
ärrade sår som numera är en del av din barndomshud
Den utan märken och fläckar som inte var rädd och höll
sig undan.
Men innanför din själs spegel där man ser sin egen sorg
för ditt mörker möter man dig.

Snön har försvunnit nu och våren skulle smält bort all kyla,
men även i sommarens värme smälter inte din iglo av
mörka känslor, så djupt rotade i ditt inre.

Vem var först att spilla ditt blod och lämna ärr på din kropp,
och din själ? För du började inte med det, du tog bara
över uppgiften som ditt eget blod startade.

När jag tänker på dig ser jag en vacker flicka, en underbar
figur jag ofta varit avundsjuk på. En av de gudarna lade mer
lite, lite mer tid på för att själen var en av de lysande
stjärnorna på himlen. Och en sådan speciell existens
borde inte få ärras.

Ändå har din själ blivit huggen i stycken, och den har
brunnit till aska av eldens passion, nerkyld av sorgens
flod bara för att spricka. Men smärtan är värst när dina salta
tårar rinner in i själens sår. För själens sår kan aldrig läka
om du inte släpper ut dina tårar på utsidan älskling.

Jag vill se dig igen med det sällsynta leende du visade
mig som ung, då den nådde dina ögon och lyste upp hela
min värld som den stjärna din själ är.

Så gråt inte, för min själ är den av den skyddande ängel
som alltid skyddat din stjärna på himlen, och jag lämnar dig
aldrig. Inte i detta liv.









Och inte i nästa















Eller nästa



















Eller någonsin