Du är vatten som lever.
I olika former
försöker du ta dig in
i mig
och dränka mig.

Jag sluter ögonen,
men det spelar ingen roll.
Jag är redan på botten,
där trycket
håller mig fången.

Jag kan inte andas,
för då spränger
du mig inifrån.

Jag kan inte se,
för det enda jag skulle se
vore dig.

Du är kall,
genomskinlig,
och svekfull.
Din stil är alldeles
för vågad.

Du är vatten.
Du är regnet.
Du är isen.
Du är regnbågen.

Du är allt vacker som finns,
samtidigt är du
det värsta som någonsin hänt mig.
Blå.
Det är min färg.

Jag kommer aldrig bli mig själv igen,
jag kommer aldrig att nå ytan
innan du trängt igenom,
fyllt mig med hat,
för att sedan låta mig flyta iväg.

Jag ruttnar långsamt,
de flesta gör sitt bästa
för att föda på mina rester.

Det jag än gång var
är nu bara ett kranium
på någon skräpig sandstrand.