Så då är vi här igen.
Du är tillbaka.
Drar in mig med håven.
Sakta.
Utan att jag riktigt märker det.

Jag är rädd.
Rädd för att jag gråter snart igen.
Rädd för dina ord.
Rädd för att älska dig.
Rädd för att förlora dig.

Men jag kan inte släppa dig.
Och du kan inte släppa mig.

Vi är sammanbundna av våra öden.
Trasiga utan varandra.
För en gång var vi hela tillsammans.
För första gången i våra liv.
Upptäckte vi hur det är att vara hel.
Och hur det är att älska.
Och bli älskad tillbaka.

Jag undrar.
Kan vi hitta dit igen?