Jag undrar hur andra skulle reagera när de står vid helvetets port. En stor dörr till förödelse? Nej, inte direkt. Inte så det var menat att vara. Inte så som världen var tänkt att bli.
Kulan slungades rakt igenom min kropp. Fullmantlad, intensiv. Skottet var lika säker som jag själv, lika pricksäkert som jag föreställde mig själv.
- Hahahahah, tror du verkligen?
Hörde jag ringades i mina öron, förlamad och oförmögen att förstå om det kom från mig själv. Min själ hade redan segregerat. Splittrats intill orimligheten.
- En ängel säger du? Tror du jag är dum eller.
I ögonvrån kunde jag skymta de mäktiga vingarna sökte uppmärksamhet. Stigandes mot skyn föll mina knän mot marken. Jag fann att mitt hjärta slog hårdare än vad det någonsin gjort, långsammare än bananflugans parningscykel. Oförstående följde resten av kroppen ner mot marken. Det var över tyckte den, det är inte slut tänkte jag.
- Jag kan ge dig ett liv till, jag kan låta dig le igen.
- Heh…
Blod samlades i munhålan.
- Tror du verkligen att du kan göra någon skillnad bara för att du har makt? För att du står över andra?
Jag kände hur adrenalinet började verka. Mitt klara synfält reducerades till en tunnel av blott asfaltsutsikt. Bloddrypande hämnd?
- Gör vad du vill, jag är inte rädd för helvetet. Det kan ändå inte vara värre än livet.
En sned blick från mitt högra öga. Varför skulle jag slösa min sista kraft på att föra ett så ovettigt och intet givande samtal med intet existerande? Jag kan inte förlåta mig för att vara så korkad, för att vara så dum.
Så här står jag nu i inget, täckt av inget. Det breder ut sig i all oändlighet och det vidgas i alla bredder. Inget. Jag hade chansen att bli en ängel, att återuppstå. Denna tog jag inte, det var mitt egna val, inte någon annans. Framför mig finns helvetets port, men den tänker jag inte beträda. Jag sjunker inte så lågt, jag väljer mitt egna liv. Min egen död.