Jag hatade nog honom ibland för att han dog.
Och jag hatade dem.
De där förbannade jävla fyllskallarna.
Jag kan inte minnas att de fanns innan han dog.
Jag kan inte minnas att alkohol gjorde mig så arg innan han dog.

Men alkoholen förändrar människor.
Och det gjorde att vissa män i medelåldern.
Män som jag hade haft i min närhet hela mitt liv.
Män som hade varit trevliga grannar.
Började se mig som kvinna.
För jag hade bestraffats med en tidigt välutvecklad kropp.
Det gjorde att jag började få suktande blickar.
Långt innan jag klarade av dem.
Jag var ju trots allt bara tolv år.

Jag hatade nog honom ibland för att han dog.
För det var hans uppgift att skydda mig från att bli vuxen så fort.
Det var hans uppgift.
Ingen man hade ens vågat titta konstigt på mig.
Om han hade levt.
För det hade de fått ångra så länge de levde i så fall.

Ja, för sådan var han.
Min pappa.
Han hade fullt upp med att skydda sina döttrar.
Från världens obehagligheter.

Så jag hatade nog honom ibland för att han dog.
Och lämnade mig ensam kvar bland rovdjuren.
Jag var ju bara ett barn.
Jag var inte redo.