Verkligheten ville aldrig riktigt vara med oss. Vi letade och letade, försökte ta oss in i håligheterna, men ständigt tycktes vi utestängda och bortglömda. Så vi vände oss åt nya vädersträck, lekte krokodiler i bäcken under det ogenomträngliga lövverket. Där, längst ner i ravinen, byggde vi vår egen värld långt från mammas enträgna busvisslingar. Vi var som sockerdricka, söta men lömska barn helt utanför vår tid. Vi gick hem ibland till varandras försoffade pappor och kastade sten i deras glashus. Sedan försvann vi från jorden yta, gick upp i varsin liten blårandig rök för att återförenas som krokodiler. Aldrig visste du vad som var rätt och fel och aldrig visste jag hur man slår tillbaka, så blev vi varsitt ufo i höjd med ormbunkarna.
Kom det någonsin någon post till oss? Blev vi någonsin något mer än missförstådda mellanbarn? Fortfarande vill verkligheten inte riktigt vara med oss. Varje dag blir vi tillsagda att vi måste, förväntas finna håligheterna. Vindarna har för länge sedan hunnit in i oss. Någonstans på vägen blev vi vuxna barn, i fasa och förundran stirrande mot verkligheten och den stora regelbok den medför. Nu gör vi oss inte till krokodiler längre, men till varsin osynlig liten strejk. Våra småsystrar kallar sig grodor och lingontroll och vi förstår precis vad de menar, men kan inte riktigt själva hitta tillbaka. Det finns inga spår kvar av kojorna vi byggde, träden vi klättrade i är fällda sedan länge, bäcken under det ogenomträngliga lövverket har nästan helt torkat ut. Det finns inte längre något som ropar oss tillbaka, hur mycket vi än lyssnar. Ibland skymtar vi håligheterna in till verkligheten, men vi kan inte förmå oss att ta steget in. Vi avvaktar i ingenmansland, bidar vår tid och försöker minnas hur det var att verkligen leva.