Liksom träden om hösten
suger in livet till stammens kärna
befäster du dina ställningar
längst in i själens mitt.
Där murar du höga väggar
och spikar plankor för fönstren
för att ingen ska se in
och inget ska slippa ut.
Sedan stannar du där
i vad du kallar själens högborg
och låter dig förpestas av dig själv
– tills din högborg har blivit ett fängelse.

Inmurad av dig själv
i dig själv
finns det ingen annan
än du själv
som kan rädda dig.