Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Själens högborg


Liksom träden om hösten
suger in livet till stammens kärna
befäster du dina ställningar
längst in i själens mitt.
Där murar du höga väggar
och spikar plankor för fönstren
för att ingen ska se in
och inget ska slippa ut.
Sedan stannar du där
i vad du kallar själens högborg
och låter dig förpestas av dig själv
– tills din högborg har blivit ett fängelse.

Inmurad av dig själv
i dig själv
finns det ingen annan
än du själv
som kan rädda dig.




Fri vers av H. Karla
Läst 450 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2008-11-29 23:54



Bookmark and Share


  Micael Axelsson
Svårt att avgöra om den är riktad mot någon, eller om det är ett berättande i sig om ett tillstånd i mer generellt riktad mening. Båda riktningarna lämnar dock samma känsla, av att man (tyvärr) kan känna igen sig själv - någon gång på vägen här i livet.

Det ligger en professionell känsla i språket, som vore det en föreläsning om tillstånd, formulerat i en högst poetisk formgivning. Jag skulle vara en given åhörare på en sådan form av föreläsning... visst kanske man inte minns allt efteråt, då man trollbands av känslan, men nog hade det vart lärorikt berikande
2009-02-09

  Hermonius
Wow, denna tilltalar mig verkligen. Riktigt bra formulerat. PÅminner lite om en Thyrfing-låt jag gillar, Ångestens Högborg heter den. Men det är sant, visst stänger vi in oss själva, mer eller mindre...Mkt bra!
2008-12-01

  Yvonne VIP
Tänkvärda rader. Varm applåd.
2008-11-30
  > Nästa text
< Föregående

H. Karla
H. Karla