Adam.

Du har en sjukdom,
du har ingen empati,
ingen känsel om vad
vi andra känner och tycker.
Du slåss och du retas,
hela jävla tiden.

Mamma skriker,
jag skriker,
Julius skriker,
Joacim är rädd.

Du driver oss till vansinne,
får all den negativa energin
att komma fram.
Jag vet att det är svårt,
och jag vet att du tror att alla hatar dig.

Jag vet att mamma gråter på nätterna,
för hon är olycklig och hon är rädd för din framtid.
Hon är rädd att du ska ta livet av dig,
och ingen vill förlora dig.

Jag kanske säger att jag hatar dig,
och Ja, det gör jag också ibland.
Men Adam, du kommer ändå alltid vara
min älskade lillebror som jag rymde ut med mitt
i sommarnatten, min älskade lillebror som jag
plockade blommor med i vårskogen och min
älskade lillebror som kom med alla idérika lekar.

Och Adam, egentligen kan inge beskriva min kärlek till dig. För orden existerar inte.