Tänk när man vara liten och inte behövde ta något ansvar?

att du kunde gå till mamma så fort det hade hänt något och känna dig trygg.

att din värsta fiende var monstret som bodde under sängen och att när du ville försvinna bara kunde lägga dig under täcket?

att kärlek vara att fråga chans och sen bara vara ihop och kanske hålla hand, leka efter skolan och skriva kärleksbrev?

att rädsla var när någon i en tecknad film dog och att man glömde det lika fort som filmen tog slut.


NU


Måste vi ta ansvar för allt vi gör i livet, litet som smått

För att känna dig trygg måste du vara trygg i dig själv, mamma finns inte där längre

Din värsta fiende är ekonomin och dig själv, du kan dessutom inte försvinna

Kärlek är starka band och man är gifta, har barn ihop och ett stort hus, kärleksbreven ligger i en låda och tas fram när du känner att din kärlek svikit dig.

Rädsla är nu att du ska mista ditt barn, förlora din sanna kärlek och att gå i personlig konkurs eller rent utav att bli mördad av någon psykopat mördare som man aldrig glömmer.


Ibland önskar jag att jag var liten igen..