Jag ser på mitt jag och blir besviken. Är jag inte mera än såhär? Är detta mitt allt? Är det det här som jag levt för? Något brinner, men jag kan inte sätta fingret på det. Jag känner mig äcklig, ful och gammal. Ändå brinner jag, likt en fet gammal femtiofemåring som drömmer om att resa till Thailand för att knulla billiga luder. (Borde porrtidningar varna för könssjukdomar?)

Vart tar detta liv mig? Just nu upplever jag en kris, om än det må vara en sen trettioårskris. Vad är jag, vad vill jag, vad ska jag bli? Vad har jag åstadkommit, vad är jag stolt över? Är mitt kommande barn min räddning? Jag tror inte det. Är jag därför en sämre människa? Duger jag ändå? Och vad duger jag isåfall till?

Jag är bara så besviken. Så besviken. Vem ska jag gråta till, vem orkar lyssna på mig? Vem kan ge mig de svar jag söker? Vem ska bli min förebild? Alla de tidigare har ju svikit mig. Arvo Pärt, du är ändå någon som verkar förstå mig. Spela en låt till och låt mig känna frid.