vi har vandrat
grus och småsten
alltför länge nu
utan att nå fram till
sanning,
sa du
och jag tog påtår



du har fel,
sa jag,
sanningen är en obeveklig demon
och drabbar bara den
som gett upp sökandet




för sådana som du och
jag och
vi
kallar oss själva för
de överblivna
de förlorade
vi rusar livet fram
skrikandes
jag är inte död än
jag är inte död än
för vi är sådana som
blandar ut maten med
karamellfärg
bara för att
sätta lite färg
på tillvaron




så är det verkligen
så konstigt
att
jag inte vill
återvända
hem
för jag skriver
som en erfaren
en veteran
och jag hatar att
fylla år
för man blir alltid
ett år äldre
och jag har min
30-årskris
nu
eftersom
jag vet
att jag kommer att dö
nästa år
(alla dör ju lite
hela tiden)




men vi
tänder på
verkligheten
för att försöka
glömma och
strö gyllene stoft
i såren
för man måste
försöka
fylla tomrummen med
något och
när vi sjöng
suede
log du och
i de ögonblicken
rymdes universum
i dina ögon




maybe maybe
it's the clothes we wear
the tasteless bracelets
and the dye in our hair




vi hade glömt bort
våra namn
och våra
familjer
men det gjorde
ingenting
för när du sjöng
I feel real
like a man
like a woman
like a woman
like a man
visste jag
att





vi
är
kosmos