Han vaknade av att han kände marken han låg på. Doften av friskt gräs och blommor kittlade i hans näsa. Han slog upp ögonen, gräset var så grönt, så frodigt och vackert att han bara stirrade på det, där det var några centimeter framför hans ansikte. När han tillslut höjde blicken, såg han ett rådjur några få meter ifrån honom. Det var det vackraste exemplar han någonsin sett, pälsen var så tjock och full av lyster. Han kunde inte sluta stirra på det. Det i sin tur betraktade honom bara likgiltigt och fortsatte att äta från marken.
”Ser du nu hur vackert det än gång var? Hur det borde vara.” Atle spratt till förskräckt när rösten ljöd i hans öra, och han vände sig om. Bakom honom stod det silverskimrande barnet igen, fast det tycktes anta olika gestalter varje gång han blinkade. Ibland var där ett barn, nästa stund en gammal man, sen en majestätisk kronhjort. Atle vände sig bort, åsynen av de olika skepnaderna fick det att snurra i hans huvud.
”Men vad kan jag göra… jag är bara en människa. Och ingen speciell sådan heller.” Sa Atle lågt, nästan som han talade till sig själv. ”Jag är bara så rädd för de, de, eh, vad är de egentligen?”
”De är mina barn, mina stackars barn. De har inget namn, de kallar sig bara Dräpare.” Rösten som tidigare inte röjt några känslor mullrade nu lågt av tillbaka hållen vrede. ”De har blivit en skymf mot vad de en gång var, helare. Nu mördar de allt de kan, suger livskraften ur både marken och de levande varelser de kan få tag på.”
”Och du vill att jag ska bekämpa eller bota dem? Även om jag ville så skulle de bara dräpa mig med. Jag har ingen dödslängtan ska du veta!”
”Men förstår du inte? De kommer att jaga dig nu, de vet att jag har räddat dig. Bara det oroar dem nog tillräckligt för att de ska vilja se dig död.” Rösten lät trött, som vinden i en vinterhärjad skog. ”Jag har inget mer att säga, du har ju sett nu hur det skulle se ut här om inte Dräparna fanns. Gör ditt val, och vila nu.”
Världen tonade bort igen. Atle sjönk ner i en tung sömn.