Är lusten kall
om vi blundar
med varandra
och håller om
ljudets munnar
Vad är vi kallade
om vi inte förstår
sanningen någon skvallrade

Vi lämnar dom
efter tidens sena färd
ner för vägens brant
Våra huvud är kloka nog
så vi säger ifrån
om vi behöver räddning
Men det faller löv
där vi bor
och vi värmer varandra
För vi är kloka nog
att kunna älska
trots att vi var
olika på denna jord.