Färglösa människor
går omkring
med deras blekta skuggor
faller ljuden förbi
och ingen saknad
tar sin huvudroll
men dom klagar
och leker oförstörbara
Händer av guld tynger
våta tårar på kinder rinner
allt blir sårat
Ljuset vinner
till sist lättas mörkret
när ytan ska förklaras
Vi skrapar på verkligheten
som vill beklagas
jag lutar famnen
mot väggar
tills betongen har svalnat
blickar stirrar
fångar mig på hundra
och jag kan aldrig
bli som du
din egen skugga