Du satt och bokstavligen vräkte ur dig klagomål,

som redan samlats i en stor klump.

Rullades sedan längs med det lutande golvet

mot mig.

Dags att inta den positiva Sofie positionen.

 "Det blir bättre sen!"  "Så farligt är det inte"

"Vi kan hitta på något roligt sen, något riktigt kul"

Även fast orden är tekniskt upplyftande,

samlar de ändå till sig en stor mängd förvirring

och frustation.

Du skakade bara på huvudet.

Du vräkte ur dig mer ord, klagade på min tro.

"Jesus är ju helt jävla dum i huvudet"

Alla ord du sa kastades iväg med en glädjedödande fart,

mot mig.

Dags att inte den försvarande Sofie positionen.

"Du får tro vad du vill, men jag älskar honom i alla fall"

"Han är underbart god" "Han förgyller min dag."

Innebörden var annorlunda i orden nu, jag använde

dem inte till att göra mig själv glad, jag använde dem till försvar.

Du skakade bara på huvudet.

Nu värkte du ur dig mer ord, du hade precis hittat ett

litet, litet kryphål i resturangmaten. Du tyckte helt enkelt

vi åt för ofta.

Men det var visst inte bara så enkelt för dig att

förstå, utan du var tvungen att klaga på det en hel dag.

Orden trippade lätt på tå, på väg i en enda riktning,

mot mig.

Dags att inta den positiva Sofie positionen,

och den försvarande Sofie positionen,

och den "ljusa framtiden" Sofie positionen,

och den "lite förstående" Sofie positionen,

och den här lite mera "jag kan ta vilken himla skit som

helst bara ös klagomål över mig och säg vad ni vill

för jag är en sådan perfekt människa som kan svara

på precis allting som finns här i hela världen" Sofie positionen.

Vad skulle jag säga. Du bara satt där. Klagade. Åmade dig,

över verkligen allt du kunde komma på.  

Det kändes patetiskt

att svara, men jag gjorde det ändå.

"Människor svälter i andra länder och du klagar över att du får för mycket

mat?"

Du tvekade en sekund.

Sedan.

Du skakade bara på huvudet.

Då skakade jag också på huvudet,

men av en helt annan anledning.