Nattens mörker har sänkt sig över alla.
Och vaggat stadens invånare till sömns.
Men jag kan inte sova.

Jag vandrar omkring som en orolig själ på gatorna i min fantasivärld.
Klapprandet mot asfalten är det enda ljud som hörs.
Det är ett ljud jag älskar.
Det gör mig lugn.

Men mina tankar irrar runt i min hjärna.
De hittar inte ut.
Så de lämnar mig inte ifred.
Utan håller mig vaken.

Jag tänker på om du skulle vara stolt över mig nu.
Jag undrar om jag själv är stolt över mig.
Jag vill känna mig rätt.
Men jag känner mig bara fel.

Vad jag än gör så känner jag mig fel.

Undra vad du trodde att jag skulle bli.
Vad du trodde att jag skulle åstadkomma.
Vem du trodde att jag skulle bli när jag blev stor.

Jag har inte lyckas uppfylla mina egna förväntningar.
Undra om jag har lyckats uppfylla dina.

Det pågår ett krig i mitt huvud.
Det har pågått väldigt länge.
Jag kommer inte längre ihåg när det började.
Kanske var det när du slutade andas i min närhet.

Jag krigar med mig själv om vem jag är.
Och om vem jag borde vara.
Det är så uttröttande.
Men jag blir ändå inte trött.
Bara tyst.

Vad jag än gör så känner jag mig fel.
När ska den känslan sluta vinna alla strider.
Jag undrar bara när.