"Bladen är döda" sa jag.

Du rynkade pannan och drog upp ena ögonbrynet,

precis sådär som du brukade se ut när du inte förstod dig på mig.

"Öh, vadå döda?" sa du.

Jag illustrerade med hjälp av min kropp en lieman,

och pekade sedan på bladen.

"Bladen är döda" sa jag.

Du förstod fortfarande inte vad jag sa,

och vände bort huvudet för att slänga intresset på något annat.

"Asså, du är inte riktigt klok" sa du.

Jag tog inte åt mig av orden, utan tacklade dem åt sidan.

Jag visste att det var tvärt om.

"Bladen är döda" sa jag.

Jag bröt loss ett blad från blomman och smulade

i sönder det. Jag blev grön om fingrarna.

 "Eh okej, nu är ett blad dött i alla fall" sa du.

Du skakade på huvudet, men jag bröt loss ett

blad till och blev lika grön om fingrarna igen.

"Bladen är döda" sa jag.

Du tvekade någon sekund,

kollade sådär avskyvärt annorlunda på mig.

"Okej, du vinner, bladen är döda nu, men det var dom inte förut sörru!" sa

du.

"Jag sa aldrig att bladen var döda, eller hur? Jag sa: Bladen är

döda" konstaterade jag.

Någonting passerade i dina ögon, något jag inte riktigt

kunde tyda. Men jag tror jag visste vad du tänkte.

"Du dödar ju människors självsjänsla med dina ord,

lika grön jag blev om fingrarna av bladen,

lika kolsvart blir du i hjärtat av dina kommentarer." sa jag.

Du sa ingenting. Det såg inte ut som om du tänkte efter,

snarare att du försökte komma på någonting bra att säga tillbaka.

Efterssom din mun aldrig öppnade sig fortsatte jag.

" Precis som jag levde i nuet, när jag sa bladen är döda,

precis så lever du i nuet, allting som har betydelse för dig är

det som står framför dig, den som står framför dig. Du vet att

du har sårat så många fler än vad du ser, men du har med dina

ord förträngt det. Jag beundrar dig, hur lyckas du? frågade jag dig

sarkastiskt.

"Du är så fucking blåst, vet du det eller?" sa du.

Men jag sa ingenting tillbaka. För jag visste att orden du sa tog inte kol på mig,

de tog kol på en annan...