Kommer hem med ångesten i halsen
och ett tryckande bröst

Känslor river upp kliver upp på vågen
Den slår sönder mig ned på golvet

Känslan av misslyckande att det står still
Ilskan ryker ur skallen på mig jag vill
Kasta glaset jag har i handet rätt ned i golvet

Samtidigt närmar sig gråten och strupen snörs samman
och bröster är tungt nu är gråten nära
Det brister som en översvämning

Jag vill ju inte längre känna såhär
har jag inget mig lärt
Är jag så dum och korkad igen

Alltid hinner du upp mig och slår mig på käften
med ditt stora missnöje snett och vint inget duger till

Känner mig riktigt lessen och förbannad på allt
Hemma är det tomt ingen värme ges till mig

Du möter mig ensamheten där inget liv finns
jag tror snart inte längre mera på mig

Den här ensamheten och tomheten tar död på mig
Det gör så förbannat ont överallt
\'
Kan jag aldrig någonsin få må bra igen
Har aldrig hört mig själv säga när nån frågar
mig om hur jag mår
Att jag skulle svara bara bra är en stor lögn

Livet är hårt mot dom som inte förtjänar att få det bra
att bli älskade är helt uteslutet i min värld

Men jag kan titta på sånt som är vackert
Men jag är ingen vacker syn

Tilltrasslad ångestfull varje dag är min tillvaro

Det enda som räknas är att vara smal i der här
samhället

Då inser jag att jag aldrig kan leva upp till den normen


Samhället är inte till för såna som jag