Det finns få saker
som är tystare än en viskning.
Men när något inom en går mitt itu,
och tårarna börjar rinna,
först då får man uppleva äkta tystnad.

En tår rullar ömsom snabbt och hänsynslöst,
ömsom långsamt och bitande.
Ibland är de många,
ibland är de få.

Min nallebjörn är blöt.
För vad annars kan jag krama,
när du ej är här.
Vad annars ska trösta mig,
när du ej är här.

Jag vill sova,
men mina ögon svider.
Öppna och stängda
bränner tårarna dem,
och håller mig vaken.

Jag tänker på dig.
Du kanske sover,
du kanske drömmer,
du kanske gör som jag.

Jag önskar att jag kunde höra dig.
Men jag hör ingenting.

Inte ens en viskning.