Kultur och politik går inte ihop. Det är två olika saker. Därför säger det sig självt, att kulturpolitik måste bli fiasko. Kulturen klarar sig bättre utan politisk styrning, och politik har inget med kultur att göra. Ändå insisterar politiken på att fördärva kulturen, liksom den fördärvat skolan, och politikens snilleblixt därvidlag är att ”kulturen måste vara lönsam”. Kultur som inte är lönsam är alltså, enligt politikens dogm, inte kultur och har ingen rätt att leva. Alltså förkvävs den och kan bara överleva med ett nödrop.

Skall då alla bibliotek stängas som inte är lönsamma? Skall folk hindras från att läsa för att det inte är lönsamt? Skall alla skolor stängas som inte är lönsamma? Skall radion tystas ner för att den inte är lönsam? Skall alla muséer stängas som inte är lönsamma? Skall alla förlag läggas ner som inte är lönsamma? Förlagsdöden har redan pågått i decennier fastän förlagen för länge sedan slutat publicera författare som inte är lönsamma. Skall alla teatrar läggas ner som inte är lönsamma? Ursäkta mig, men lönsamhet har ingenting med kultur att göra, och kultur har ingenting med konsumtionssamhället att göra. Dessutom är konsumtionssamhällets lönsamhet en chimär av lögner då det lever på lån och avfall vars globala pris kan bli hela planetens ödeläggelse så som det ”lönsamma” konsumtionssamhället håller på. Kulturen står över lönsamhetens låga, smutsiga och egentligen fördärvliga (brist på) kvalitet.

Var Vincent van Gogh värdelös för att han aldrig sålde en tavla? Är Dantes ”Divina Commedia” och Goethes ”Faust” värdelösa för att deras författare inte tjänade pengar på dem? Är Shakespeare värdelös, vem han än var, för att han var död innan dramerna trycktes i lönsam bokform, eller för att han åtminstone inte tjänade pengar på dem, vem han än var? Var Schubert, världens mest kreativa kompositör, värdelös för att han fick dö utfattig? Var Mozart lika värdelös för samma sak? Var Vivaldi lika värdelös för samma sak? Skall bara nobelpristagare vara erkända och berömda för sina skrifter, då de belönades för dem monetärt, och andra som Tolstoj, Strindberg, Ibsen, Tjechov, Joseph Conrad, Karen Blixen, Stefan Zweig, Franz Kafka, Robert Graves, Graham Greene, Somerset Maugham, James Hilton, Mika Waltari, Garcia Lorca, Arthur Koestler och andra därför betraktas som värdelösa? Att utsätta kultur för obligatoriskt krav på lönsamhet är ingenting annat än tvångsprostitution, mot vilket varje hederlig kulturarbetare måste protestera. Och om då alla hederliga kulturarbetare tvingas i exil från konsumtionssamhället, vad blir då kvar av kulturen utom lönsam skräpmatskvantitet utan kvalitet enligt slit-och-släng-konsumtionssamhällets dagsländemoral av bara fåfäng och förgänglig ytlighet tvångsprostituerad genom påtvingad marknadsföring forcerad genom skräpsyndafloder av nonsensreklam? Snacka om miljöförstöring. Att tvinga kultur till lönsamhet är att förstöra den eller åtminstone att sända den i exil.