När jag föddes var det tomt, sinnet alltså, dock fylldes det på vartefter. Det var väl då det började, början på det som jag tyckte var jag. Åren gick och jag blev mer och mer jag.

Vad jag inte visste var att det jag tyckte var jag, var till stor del det vuxna samhällets värderingar, som var jag, inte att förglömma mina föräldrars värderingar, fördomar och annat. Ibland kom det tecken på svagheter i mitt sinnes uppfattning om livet och världen, små förtretligheter som t.ex. att alkoholister var dåliga människor med svag vilja och allmänt opålitliga. Denna syn gällde även tattare (kringresande zigenare) och annat löst folk.

När jag lärde känna nån alkoholist blev det problem med mitt sinne, men oftast återtog jag den generella åsikten, den jag var van vid. Den skulle ju inte fungera att tycka illa om en grupp om jag gjorde undantag. Jag fortsatte därför att tycka att dessa fortfarande var usla, även om en eller annan inte var alldeles så usla.

Det var så mitt sinne fungerade, trivdes med att sortera och lägga allt i olika fack. Det var så mitt vana sinne fungerade. Det gillade det som det var vant vid. Därmed hade mitt sinne blivit ett vant-sinne som behärskades av det gamla jag trodde på och utstängde därmed allt som var utanför, det okända och oaccepterade. nåt främmande som inte kunde sorteras.

Vant-sinne, vansinne.

Vansinne?

Herregud! kan det vara så? Är mitt sinne ett vansinnes sinne? Nä stopp nu, kan det vara så? Men det passar inte in i mitt sinne, att det skulle vara så? Är det nåt fel på mitt sinne igen.

Hur kan jag fortsätta att tänka och sortera om det skulle vara så, isåfall blir ju allt till vansinnigheter.
Om själva det som tänker är vansinnigt då måste ju allt som tänks bli fel.

Kanske är min uppfattning om mig själv helt vansinnig, och vem är jag då om alla mina uppfattningar är fel?

Vem är jag då?