Vardagsrummet var en enda röra, möbler och böcker låg huller om buller. Luften kändes tjock och elektrisk, som om blixten just slagit ner där inne. På golvet låg två män, en ung och en gammal.

Den yngre mannen låg på golvet med ansiktet uppåt och ryggen halvt stödd mot en soffa. Hans hals var ett stort gapande köttigt groteskt hål. Blod hade nyligen flödat i stora mängder ner på golvet där han satt och han var genomdränkt i det, från halsen och neråt. Nu rann det bara stilla, som regnvatten rinner ner från ett berg. Ögon som aldrig mer skulle se, stirrade blint upp i taket. Han var så död man kan bli.

När Martin såg allt det här vände sig hans mage och han försökte kräkas, men hans buk var tom och det kom bara torra ulkningar.

Den äldre mannen, som borde vara Proffessor Munch, satt lutad mot en trasig bokhylla. Han höll händerna över magen, som om han försökte dölja den mörkröda fläcken som växte sig större och större där under. Proffessorn blinkade förvånat när han märkte av Martins närvaro. Munnen öppnades, men det kom inget ljud, bara en slemmig rossling. Tillslut lyckades han få rösten att bära, som en viskning.
-Martin?
-Ja, det är jag. svarade Martin så lugnt han förmådde, medan han korsade det blodiga golvet och satte sig på knä bredvid Proffessorn.
-Jag var inte på min vakt, sa Munch. Jag var så förväntansfull över att jag skulle få träffa dig! Att jag skulle få se om mina teorier stämde. Han grimascherade med hela ansiktet, smärtan slet i honom.
-Jag ringer efter en ambulans! sa Martin och började resa sig, men Proffessorn tog ett stadigt tag om hans jackärm och skakade på huvudet.
-Nej, det är ingen idé, jag har inte långt kvar. Jag vill inte att min assistent och jag ska dö helt i onödan. Jag måste få... Proffessorn började flämta och grep sig för magen. Martin kunde nu se varför Proffessorn höll sina händer över såret. Hålet var stort och inälvorna försökte hela tiden rinna ut, som hala köttiga rep med en egen vilja. Martin förstod att Proffessor Munchs sista stund var nära, han skulle inte hinna berätta något.

Men han lyckades bekämpa smärtan som rykte i hans kropp och få fram tre sista viskade ord.
-I min bibel...


Fortsättning följer...