Jag satt på pendeltåget.
Fnittrade för mig själv.
Jag hade betalat 500 spänn för taxi under natten.
För att åka hem till honom.
Och försegla mitt öde.

Nu var jag på väg tillbaka till mig.
I starkt solljus.
Rufsigt hår efter nattens kåthet.
En maska som gått på mina nylonstrumpor.
Jag var uppenbart klädd i gårdagens kläder.

Men det spelade ingen roll.
Jag drack och åt av min medköpta frukost.
Kaffe, juice och ostmacka.
Och jag bara njöt.
Ingenting spelade roll alls.
För jag var kär.
Så in i helvetes förbannat jävla kär.

Jag tänkte på vad han hade sagt.
Och på vad han hade gjort.
Hur han hade smekt mig.
Hur han satt och tittade på mig en stund innan han gick till jobbet.
Bad mig stanna kvar och sova ut.

Hur hans vän hade ringt och frågat vad han gjorde.
Hur han då fortsatte att titta mig rakt i ögonen.
Medan han hade svarat vännen att han tittade på något vackert.
Inget mer hade han sagt. Bara det.
Och han vek aldrig blicken från mig.

Jag smälte.
Och jag kommer ihåg att jag hade känt mig.
Som den enda kvinnan i hela världen just då.
Hjärtat gjorde några extrahopp.
Och jag var så lycklig.
För att han pratade om mig.
Bara om mig.

Så därför brydde jag mig inte om hur jag såg ut.
Vad folk tänkte eller tyckte när de såg min blotta uppenbarelse.
Där på pendeltåget.
Den söndagen i mars.
I det starka solljuset.

Ingenting annat än vi två var viktiga just då.
Så jag brydde mig inte om att jag hade knullrufs i håret.
För jag hade nämligen lycka i blicken.
Och det var det enda som räknades.

Det var det enda som räknades.