Jag tittar ut genom tågfönstret när vi rullar in på perrongen
jag låter blicken röra sig från den gamla tanten
till det unga paret
till barnet på pappans axel

det är mot dem som jag målmedvetet riktar min onämnbara tanke
det är dem jag ger min dödsdom

du ska dö
ni ska dö
du ska också dö.

Det är med en beblandad belåtenhet
och förtvivlan som jag förkunnar
det vi alla vet
men aldrig någonsin skulle komma på tanken att tala om

vi ska alla dö.

Tåget bromsar in
stannar till
det är dags att kliva av
och kliva tillbaka in i verklighetens förnekelse

jag kliver ner på en perrong
fylld med andra dödsdömda
jag gör allt i min makt för att sluta gräma mig
över det bittra slutet
som väntar därhän

det är svårt
för i slutändan är ändå den enda sanningen
att

vi alla ska dö