Jag läppjar på min dryck.
Tänker på dig.
Du brukade gilla den.
Då.
Nu vet jag inte längre.

Jag plockar bland mina saker.
Stuvar undan och slänger bort.
Förbereder inför en ny fas i livet.
Jag undrar vad du gör.

Livet har varit pissigt ett tag nu.
Av många anledningar.
Och jag hade behövt dig.
Jag hade behövt dina sjuka skämt.
Och genuina intresse.

Finns du kvar där inne undrar jag ibland.
Under din hårda yta.
Eller har du sköljts ut.
Rensats bort som något oviktigt.
Onödigt.

Det undrar jag över ibland.
Och den tanken gör mig rädd.
Det skrämmer mig att aldrig få träffa dig igen.
Att aldrig höra din röst.
Ditt skratt.

Jag kan nog klara av det mesta i livet.
Om jag vet att du finns kvar.
Om jag vet att jag kommer att få träffa dig igen.
Röra vid dig igen.
Att du inte är borta.
För alltid.

Då kan jag nog klara av allt.
Alla hinder.
Allt som är jobbigt.
Alla hemska människor.
All ondska.
All sorg.

Bara jag vet att du finns kvar.