Han vandrade. Vägen var lång, mycket lång, men han gick den. Stadigt och målmedvetet, utan att blicka tillbaka. Vägen gick som ett långt spår bakom honom, och varje steg han tog, varje fot som sattes ner, var en bit närmare hans mål.
Han hade kommit ut ur barrskogen nu, och istället kommit in i den vårspirande lövskogen. Ungträd, knappt mer än buskar, kantade vägen, så att han gick i ett klargrönt hav.
En stilla bris svepte ner över vägen, drog lite i hans mantel och kåpa, böjde träden lite lätt och fick löven att prassla. Träden viskade, viskade till honom. Rösterna från tusentals löv välkomnade honom, talade till honom. Han log, och lyssnade till trädens röst.

Dom talade om minnen. Långa minnen, minnen om långa tider, om ändlösa årtal. Dom talade om heta somrar, om hårda vintrar. Om höstens regn och vårens pånyttfödelse.
Han skrattade stilla i sitt sinne. Dom var unga träd, fortfarande upprymda över livet. Fortfarande stela efter vintern och tacksamma för våren som smälte snön och gav deras löv ljus och värme. Ljus, deras liv, deras källa. Ljuset föll genom lövverket, spjut som stack ner i marken från högt ovanifrån. Fläckar bildades på stigen där dom satte sig, där stigens jord glödde som brons, och små ogräs och kräldjur samlades för att värma sig.

Han rastade mitt på dagen, när solen stod som högst. Trots det var det inte särskilt varmt. Våren hade ännu inte helt tagit vintern. Den dröjde sig fortfarande envist kvar, desperat att orsaka så mycket problem som möjligt, trots att den visste att den hade förlorat.
Det kommer, tänkte han. Våren vinner, som den alltid gör.
Från fickan plockade han fram några tallbarr, och sin isolerade flaska. Han hällde upp vatten, det var fortfarande ganska varmt sen han värmde det i morse. I med tallbarren, några flöt kvar på ytan men de flesta drogs ner till botten, och vattnet började sakta anta en rostbrun ton.
Han lät teet dra en stund medans han tuggade på en brödkant och tittade ut i skogen. Ungträden sträckte förnämligt på sig, drog upp sin grenar och löv mot himlen för att gassa sig i solen. Under dom växte en tjock matta av undervegetation, som föddes på smulorna av ljuset träden släppte igenom. Men inte desto mindre växte dem, sköt upp likt torn ur marken.

Vandraren kände deras sinnen, deras kärna. Som alla ogräs hade de enkla sinnen, endast insatta på att växa, växa, så snabbt som möjligt, dom hade ingen känsla för minnen som träd.
En insikt drabbade honom, ett medvetande han först inte hade lagt märkt till, men när han hittade det drabbade det honom med full styrka. En väldig, aggressiv hunger kom över honom. Inga tankar, inga minnen, bara en våldsam hunger.
Svampar, tänkte han. Svamparnas mycel gick längs hela jorden, överallt. Dom genomkorsade varje jordfläck, varje liten vattensamling, varje rot och tråd från växterna.
Svampar var skogens gamar. Dom existerade bara för att äta. Döda växter, döda djur, döda träd. Allt slukades till slut av svamparna.

Han tog en klunk av teet. Det var strävt och beskt, och smaken drog honom delvis tillbaka till sitt eget medvetande. Han svalde den sista brödbiten, sköljde ned den med teet, och reste sig upp. Svamparnas mycel gick genom hela jorden, och han sökte längs det, rörde sig in i skogen, delvis seende, delvis åkande genom svamparna.
Svamparna samlades under en fallen stam. Alm, tänkte han hastigt. Svamparna låg tätt här, och så var hungern, till den punkt då han nästan flämtade och stapplade. Dom åt sig inåt genom stammen, våldsamt, häftigt, pådrivna av sina instinkter, sin hunger.

Han sökte längs stammen, och på baksidan fann han det han sökte. Svamparnas frukter sköt upp ur jorden, som någon slags parodi på träd. Han sträckte sig ner och plockade upp dom, bröt av stjälken.
Han tog en klunk av teet, det var kallt, medan han tittade på svampen han höll i handen. Den var ganska stor, kanske 10-15 cm över hatten, brunfärgad, lite fläckar av jord, och under hatten fanns ett svampliknande gulaktigt nätverk av små porer.
Han hällde ut det sista av teet och fortsatte plocka. Blir bra till kvällsmaten, tänkte han.

*

Snön knarrade stilla under hans fötter, och runt omkring honom föll sakta flingor, platta kristaller som vinklade sig när dom föll genom luften. Kylan hamrade som tusen små nålar mot hans tjocka kläder och fick andedräkten att kristalliseras framför ansiktet.
Han spanade in genom skogen, med alla sinnen på helspänn. En gren som svajade till fick hans ögon att rycka till, och en plötslig vindpust fick honom att spetsa öronen.
Han böjde sig ner, och stirrade på fotavtrycket i snön framför honom. Det hade formen av ett tjockt V, med djupa märken från klor framför tårna. En svagt gulaktig dimma, som luktade tjära och ruttet kött, steg i ett pyramidformat moln från fördjupningen i snön.

Hans ansikte hårdnade, musklerna drog ihop sig i beslutsamhet inför det som låg framför honom. Han såg upp. Skogen var tät och mörk i vinternatten. Många gömställen, tänkte han. Både för honom och hans byte.
Han reste sig upp och kontrollerade för säkert hundrade gången att svärdet var lossat i skidan. Han grep om fästet, och det lugnade honom, som någon slags parodi på en nallebjörn.
Han började gå, fortfarande med handen på svärdet. Spåret hade varit inte ens en timma gammalt, och han måste vara förberedd.

Han gick långsammare nu, varje steg var en evighetslång fundering, ett tveksamt beslut, kolla skogarna, lyssna efter steg i snön, skrapet mot ett träd, knarret av en bågsträng som spändes.
Hans kropp var som en sten som balanserar på en klippkant. Den föll inte ner, men den kunde göra det vilket ögonblick som helst. Hans muskler rörde sig som i otålighet i kroppen. Hans fingrar trummade på svärdsfästet. All kyla och oro var bortblåst. Nu fanns inget annat än det han jagade. Allting förefall kristallklart inför hans blick. Han såg ett lätt fuktigt spindelnät darra i luften. Spindeln själv satt i mitten, orörlig, tålmodigt väntade. Precis som han, tänkte han. Han väntade, hela tiden beredd. Beredd på vad som komma skulle.

Ett plötsligt ljud till höger fick honom att rycka till och halvt rycka ut svärdet. En hare, vit av vinterdräkt, skuttade skrämt tvärs över stigen.
Harar springer inte utan anledning, tänkte han. Dess öga, svart av pupillen stod i skarp kontrast till den vita pälsen. Haren tittade på honom när den sprang. Ögat som ett hål, fyllt av rädsla och självbevarelse drift.
Dess blick gled förbi honom, mot dess mål, men den fastnade än en gång på en punkt inne i skogen bakom honom.

Vandraren snodde runt och pilen flög hans vänstra axel, det skarpa vinandet var som en signal till hans medvetande, hans blick blev kristallklar, hans muskler spända och smidiga som en katts. Ett knarr bakom honom, och han snodde runt än en gång samtidigt som han drog svärdet. Klingan gnistrade som glas i det skumma ljuset, och den klöv den korta, gröna kroppen rakt på mitten. Tjockt, svart blod vällde fram och stänkte över hans kläder och ansikte. Ännu en kort grön figur dök upp ur buskarna, åtföljd av två till. Deras ansikten var invirade i tjocka, mörka tygstycken, deras ögon lyste röda i mörkret. Dom viftade klumpigt med yxor eller spikklubbor.
Han fällde den första, parerade den andres slag. Den tredje svingade klubban alldeles för brett och han undvek lättsamt slaget.

Då visslade ännu en pil förbi bakifrån honom, och en skarp smärta sköt upp från axeln. Pilen hade skurit upp tröjan och in i köttet. Han ignorerade smärtan, högg ner den andra orchen, och sparkade omkull den tredje. Hans klinga var nu svart av deras blod. Det frätte och brände i ansiktet där stänket hade träffat honom, och rök steg från pölarna i snön.
Han vände sig om och fann sig själv stirra rakt in i en pilspets. Instinktivt vek han undan och även den pilen sköt förbi honom, en lång utdragen vissling som ekade i örat på honom. Han slappnade av för en millisekund, tacksam för vilken tur han hade haft…

En våldsam, malande smärta drabbade honom som ett slag, från hans sida. Han hörde ljudet av revben som krossades och spikar som grävde in i kött. Han vrålade, ett djuriskt vrål av smärta och raseri. Hans svärd rändes genom kroppen på den som hade slagit honom. Han drog loss svärdet och högg vilt omkring sig, styckade sina angripare. Dom var många, tio, tolv, nej tjugo stycken. Deras antal växte inför hans blick. Men han kunde inte sluta, ilskan och smärtan drog honom vidare. Lemmar och blod flög omkring honom, men fortfarande kom dom. För varje tre han högg ner var det en som fick in en träff på honom. På varje grupp som kom framför honom var det en som smög sig bakom. För alla han högg ner innan dom hann nå honom var det alltid någon som lyckades riva honom i sitt dödsögonblick, viftade desperat med sina klor som rev långa sår i honom.

Jag klarar det inte, tänkte han. Dom är för många.
En pil slog in i hans axel, och skar genom ben och kött, tills den stack ut på andra sidan. Han vrålade igen, högg huvudet av den som stod framför honom, grabbade dess runda sköld när den föll genom luften och kastade den bakåt som en diskus. Den träffade bågskytten mitt i pannan och slog in kraniet på den.
Han vände sig snabbt om, bara för att finna att det inte var någon där. Oräkneliga kroppar låg omkring, men ingen levande varelse. Han sänkte sakta svärdet. Ilskan avtog, adrenalinet forslades bort, och trötthet tog över hans kropp.
Och kyla.

Han började gå framåt, varför visste han inte, men han kände att han var tvungen att röra på sig. Smärtan malde i hans huvud. Han gick, och varje steg brände som eld. Han gick, och kylan kröp sakta in genom hans sår.
Kallt…

*

Hennes långa, slanka fingrar rätades försiktigt ut när handen närmades honom, sakta och följsamt, och när dom nådde fram till hans axel gled naglarna lätt över huden, tills dom nådde pilen som inte skulle sitta där, fingrarna gled över pilskaftet, som om dom undrande vad en sådan sak gjorde där.
Vandraren såg upp i hennes ansikte, och sorg och olycka syntes i hennes ögon när hon såg den förstörelse det hade skapat. Dom tycktes undra varför sådant hände, varför det var nödvändigt.

”Du har fått djupa sår” sade hon. ”Inte bara i kroppen, men i själen såväl. Minnen kan vara värre än något ärr, känslor kan skada mer än pilar.”
Hon drog med handen längs hans axel, hennes beröring var så skön, och doppade ned den i vattnet. Där kupade hon handen och lyfte sakta upp den. Vattnet droppade stillsamt från fingrarna, som flytande kristall, med ett stilla dropp varje gång en droppe träffade vattenytan.
Hon lyfte handen, och medan hon lyfte den stirrade hon beslutsamt på den. Högre och högre lyftes hennes hand, alltjämt droppandes, men droppanden verkade inte avta i styrka när handen tömdes, utan det fortsatte konstant, verkade aldrig ge sken av att sluta.

En gnista tändes mitt i hennes hand, en gnista som verkade komma från vattnet självt. Den växte och växte, drog styrka från sig själv, tills den blev en stark gnista, och sedan en ljuspunkt.
Hennes vingar, som hade varit så gott som genomskinliga och nästan osynliga, började skifta i färger, alla regnbågens färger som flög som plattor över vingarnas yta. Färgerna lyste starkare allt eftersom ljuset i hennes hand blev starkare. Nu hade det blivit starkt som en flamma, och med det slöt hon ögonen och tog ett djupt andetag, och hennes vingar började glöda även dem, och vattnet i hennes hand började stråla, skickade strålar av ljus mot grottans väggar.

Hon sänkte handen, och vattnet i den, en platt, lysande yta, blev synligt inför hans blick. Ljuset var starkt, men det bländade honom inte, utan värmde honom, fyllde honom med värme och frid.
Hon hällde ut vattnet i sin hand över pilen i hans axel, och det blev en stråle av flytande ljus, som rann ner i hans sår. Hans sår började klia, och det kändes som om något rörde sig inuti det. När han tittade på det såg han att pilen rörde sig, lirkade ut sig själv ur såret.
Och den föll ut, bruten i två delar inuti honom.

Vattnet strömmade in genom det öppna såret, och det kom in i hans ådror och strömmade genom hans kropp, och han drog ett hastigt andetag när han kände sig liksom fyllas av något, något som strömmade genom hans ådror. Något som fyllde honom med en känsla av frid och lycka som han aldrig känt förut. Han verkade passera en gräns, en gräns där han hade nått något högre, något annat än vad som verkligen var liv.
Och han såg hennes ansikte och det fullbordade bilden, hennes ansikte som log mot honom. Hon var så enormt vacker. Hennes helblå ögon, hennes mun som med fylliga läppar som var så underbart röda. Att se henne då var verkligen perfekt, och han kände en sån lycka över hennes uppenbarelse, en hängivenhet till henne.

*

Det såg ut som vilken del av vägen som helst. Den krökte sig en bit fram och försvann bakom träden. Han stod lutad på sin vandringstav och betraktade den. Det måste vara här, tänkte han.
Han ryckte upp sig och spanade längs vägen. Själva huvudvägen var tom, men han gick upp längs den och spejade in i buskarna, höger, vänster.
Han fick syn på något vid den högra vägkanten. Han gick fram till det. Det stack delvis fram, men var till större delen täckt av jord. Han grävde upp det.

Pilspetsen var smidd i svart järn, som bara delvis hade rostat. Den skarpa, sotiga svärtan satt fortfarande envist kvar. Den hade missat sitt mål, och drivits ner i marken. Skaftet hade redan ruttnat bort.
Han tittade över axeln, mot vägen. För ett ögonblick blixtrade världen till, och han såg istället en snötäckt väg, där en man stod mitt i vägen, och sparkade omkull en satt, grön varelse med lysande röda ögon och ansiktet dolt i tygstycken. Bakom honom stod ännu en, med spänd båge och en pil riktad mot honom. Han ville ropa till mannen, varna honom, men mannen vände sig om och ryckte till, och när varelsen sköt missade den honom precis. Vinet från pilen ekade i vandrarens öra. Pilen flög förbi mannen på stigen och slog ner i jorden bredvid vandraren, jord som inte längre var snötäckt utan var brun jord i vårsolskenet.

Han suckade. Ingen mening vid att dröja sig kvar vid gamla minnen, tänkte han. Han reste sig upp, såg en sista gång på pilspetsen innan han kastade in den i buskarna, och fortsatte gå.

*

Hennes vingar lyste så att det som ut som om hon stod framför solen, men hon skuggades inte utan lystes upp av ljuset, som om hon kunde böja det efter egen vilja. Ljuset bredde ut sig i hela grottan, över vandrarens kropp, och han kände sig som om han svävade i intet, i något slags lysande rum, där inget fanns, bara ljuset, bara det underbara ljuset. Han badade i det, sög in allt han kunde.
Vid hans fotända stod hon, med armarna utbredde som för att låta ljuset flöda fram maximalt, utan hinder, och ljuset kom mycket riktigt från henne, från hennes vingar, från hennes snövita dräkt, från hennes gyllenblonda hår, från hennes lysande blå ögon.
Hon slöt ögonen, och lyfte hakan i koncentration, och vattnet kring vandraren började liksom glöda, en virvel av flytande ljus, som virvlade kring honom. Strålar sköt ut från vattnet, från henne, och när dom genomborrade honom strålade en underbar värme och avslappning ut från det stället.

Plötsligt försvann ljuset, och vandraren lämnades kvar med en sådan avslappnad känsla att han nästan inte kände som att han låg kvar i sin kropp. Han hade lämnat den, gått till något annat.
Hon sänkte sakta armarna, och log med hela ansiktet, nej, hela sin själ mot honom. Han kände sig pånyttfödd, kände det som om all smärta och ondska hade försvunnit, hade aldrig funnits från första början.
Hon började gå runt honom, och han upplevde det som om allt var mycket klarare för honom; han såg varje droppe fuktighet på väggarna, varje skreva, varje hål. Han såg varje hårstrå som svallade nedför hennes axlar. Varje linje som markerade hennes läppar. Varje tråd i tyget på hennes kropp. Hennes steg, fjäderlätta mot vattenytan, verkade eka som gonggongar i hans öron.
Armfållen från hennes klänning gled över hans bröst, och det var det finaste siden, som att bli berörd av moln. Friktionens lagar hade upphört när tyget gled med hennes arm över hans kropp.

Hon böjde sig ner och satte sig på knä. Vattnet bar upp henne fortfarande. I hennes blick fanns en nästan moderlig glimt, en känsla av att titta på något som man ville ta hand om, skydda.
”Du är helad, krigare” sade hon. ”Men bara i kroppen. Din själ är fortfarande sårad och ärrad. Den kommer att läka, men för det krävs tid. Längre tid än att läka din kropp.”
Hon log återigen. Vandraren kände ett lugn komma över sig när han tittade upp i det leende ansiktet. En förevisning om att allt kommer bli bra. Det gick inte att tro något annat när man såg henne le på det viset. Han log tillbaka. Det kändes rätt, på något sätt.
”Dina minnen är hemska” sade hon. ”Minnen är svåra att läka, men dom kan istället ersättas. Ersättas av en tid av lycka och lugn. Och kanske av kärlek.”
Hon log ännu en gång, bredare, och vandraren kände en olustig känsla inom sig. Nervositet, förvirring, han visste inte vad han skulle göra, han ville se på henne men samtidigt inte, hon var så vacker, så vacker…

Hon böjde sig lätt över honom och placerade försiktigt sina läppar emot hans. Han ryckte till av den plötsliga händelsen och blev helt förlamad, vågade inte göra något. Drömde han? Var det verkligt? Hennes läppar mot hans kändes nog så verkliga, hennes mjuka, fuktiga läppar som försiktigt tryckte mot hans, som strålade ut värme i hans hjärna…
Hon släppte försiktigt taget, läpparna dröjde sig kvar i varann i några sekunder, som om dom inte ville släppa varann. När hennes ansikte lyftes drogs hans läppar med, från ansiktet, och han önskade att dom aldrig släppte, att dom följde med hennes…
Men dom släppte, med ett ljud som bara kommer av läppar som säras. Han låg kvar med slutna ögon och halvöppen mun, som bedövad av den underbara känslan hennes läppar hade givit honom, som dröjde sig kvar i hans huvud.

Ett lätt fnitter nådde hans öron, och han öppnade ögonen. Hennes ansikte upptog hela hans synfält, och hon log strålande mot honom. Ett leende av ren lycka. Hennes fagra ansikte var det enda som existerade i hans huvud.
Hon böjde sig ner och kysste honom igen, hårdare, tryckte läpparna mot hans. Det kändes så underbart. Hennes hand strök mjukt över hans kind, fingertopparna rörde sig lätt utan motstånd. Naglarna strök försiktigt efter fingrarna, över de rader av värme de lämnade efter sig på hans kind.
Hon kysste honom så ömt och varsamt att han fullständigt gav upp, lät henne göra vad som helst. Han orkade knappt kyssa henne tillbaka, så stark var känslan hennes läppar skänkte honom.

Båda hennes händer fattade tag om hans haka och nu låg hon nästan på honom, men när hennes tunga letade sig in i hans mun så fanns samma känsla av ömhet i hennes kyssar. Hennes tunga gick inte långt in i hans mun, som om den inte vågade, men hennes kyss var starkare än något han känt förut. Tyngden av hennes överkropp kändes fjäderlätt över hans bröst, men samtidigt verkade hennes bröst tryckas mot honom som om dom vägde ton. Hennes fingrar verkade knappt röra vid hans hals, men samtidigt hålla fast den i ett järnhårt grepp. Hennes läppar var så mjuka att dom knappt verkade finnas, men samtidigt fick de honom att må så underbart.

När hon återigen rätade på sig kände han sig helt förlamad. Han hade drabbat av en plötslig insikt, en insikt som var så stark att den tog över hela hans medvetande, förlamade hans muskler. Han visste vad hon var. Hon var urtypen alla kvinnor. Hon var den mall efter vilken alla kvinnor skapas.

Hon stirrade in i hans ögon. Han såg sig själv reflekteras i hennes klarblå ögon. Han uppfylldes av en känsla av att om hon gick av honom, om hon slutade stirra på honom, skulle han sluta existera.
Han öppnade försiktigt munnen, svalde, osäker på vad han skulle säga. Hans röst kändes grov och sträv när han sade ”Öhh… jag…” mer verkade han inte få ur sig. Hur kunde han säga något till henne, han förtjänade inte det…
Hon lade lätt ett finger över hans läppar och log. Hon verkade kunna läsa hans tankar, hennes blick sade: oroa dig inte.
Han svalde igen, och försökte prata:
”Jag… jag älskar dig”

Orden slapp ut honom, som om tungan plötsligt fungerade igen men bara för att säga det enda, slutade fungera efter att han sagt det.
Hon log bredare och skrattade lite, ett lätt, silverklingande skratt, men inte ett skratt av hån utan ett skratt av tacksamhet och beundran, ett skratt som sprider glädje omkring sig och han fann att han log för första gången på hela kvällen. Log mot hennes vackra ansikte, log mot hennes klingande skratt, log över att han faktiskt älskade henne. För hur kunde någon man inte älska en sådan kvinna?
Hon slutade skratta och kysste honom istället, mjukt och kärleksfullt.
”Jag vet att du älskar mig” viskade hon emot honom. ”Och jag älskar dig också.”
Hon kysste honom igen och han kysste henne tillbaka, slog armarna om henne, tryckte henne till sig. Han ville ha hennes kropp så nära sig som möjligt. Tillsammans, hållandes om varann, sjönk de ned genom den lysande vattenytan.

Han tittade på henne. Spjut av ljus slog igenom vattenytan och förvandlades till glittrande reflexer ovanför dem. Hennes guldhår flöt ut i alla riktningar kring hennes huvud likt en jättelik krona. Hennes läppar och tänder lyste genom vattnet, röda och vita.
Hon cirklade runt honom, och han runt henne. Hon var allt som fanns. Han brydde sig inte sådana petitesser som att andas. Vem behövde andas? Det var bara onödigt.
Dom drog sig till varann igen och kysstes, njöt av varandras kroppar när dom svävade i tomheten i vattnet.