Hans medvetande var tjockt av trädens tunga tankar. Dom låg som tunga blyklumpar i hans hjärna. Tunga tankar från stora, gamla träd.
Han hade nått till skogens hjärta. Träden hade blivit glesare tills nu, då det egentligen bara stod månghundraåriga jättar längs stigen, träd som hade levt i generationer, träd som hade sett födelse och död, träd som hade sett familjer stå och falla. Träd som hade sett mycket, och format sina tankar därefter.
Det var alltid en upplevelse att tala med sådana här träd. Dom hade levt så länge att dom inte uppfattade tid på samma sätt som andra. Långa år för en dödlig är bara ögonblick för dom, vår, sommar, höst och vinter, en ändlös cykel som dom känt så många gånger att den har nästan tappat all betydelse. En enda tanke från ett sådant träd kan vara i dagar, och när den tänkte saker begrundade den sådant som människor knappt kan börja förstå, sådant som inte kan redogöras för i mänskligt tal.

Han tog fram sin flöjt. Jag behöver rensa huvudet.
Han spelade en lite lätt melodi, inte moll den här gången utan något upplyftande, något som höjer en vandrares tankar på en lång färd.
Han kände några småväxter svara hans musik, bli upplyfta dom precis som han blev. Kände hur fåglarna sjöng med i melodin, hur ekorrarna kom ut för att titta på.
Medan han gick spelade han, och hela skogen verkade spela med honom, en jättelik orkester som dirigerades kring honom.
Och medan han spelade steg plötsligt en ny stämma upp från skogens djup, en hög, kristallklar stämma, en stämma som sjöng högt och ljust. En kvinnas stämma.

Han andades in djupt och hastigt. Hjärtat började slå snabbare. Han började öka sina steg, först lite, men sedan snabbare och snabbare. Han fortsatte spela, och hela följde den osynliga kvinnan med, perfekt i varje ackord och i tonarten, som om hon visste vad han skulle spela innan han själv visste det.
Nu sprang han nästan, fötterna studsade över rötter och stenar och tjocka grenar hängde i hans väg, tvingade honom att ducka. Men han fortsatte spela. Det kändes som om hans lungor var outtömliga brunnar, som om han hade andan till att både springa och spela.
Stämman steg i tonerna, högre än någon människa kunde sjunga, men var lika klar och stark som förut.

Han bröt igenom ett buskage och befann sig plötsligt framför en stilla damm, mitt i skogen.
Inga träd fanns här, utan dammen var helt fri. Den var nästan helt cirkelformad, och fylld av glasklart, azurblått vatten.
Han gick sakta fram, kände hur fötterna bytte plats från mjukt gräs till fin sand.
I bortre änden av dammen fanns en stor klippa, med en grotta mitt i sig. Från grottan strömmade ett vattenfall, ett brett, nästan genomskinligt spår som föll ned i dammen och skapade regnbågar över vattenytan.
Under vattenfallet stod någon.

Han lossade sakta ryggsäcken, och den föll ned i sanden med ett högt skrammel. Han kände sig lättad över att ha fått bort tyngden från axlarna.
Han tog av sig skorna. Fötterna ryggade nästan tillbaka av beröringen från sanden efter att ha varit instängda i skor så länge. Men sanden var mjuk, och varm av solen. Den var så fin att det kändes som att gå i damm.
Figuren under vattenfallet vände på sig och han såg henne, såg henne än en gång, efter all denna tid. Hennes ögon var slutna, och hon log, som om hon njöt till fullo av att ha strålarna av vatten massera hennes huvud och axlar.
Hon lyfte händerna och strök undan det våta håret, hängandes i stripor från ansiktet, och själva rörelsen verkade gå i slow-motion, det var så sensuellt, när hennes händer strök över hennes tinningar och nedför de långa hårstråna som klistrade sig fast vid hennes nacke och axlar. Vattnet sköljde över hennes ansikte och panna och han kunde se hur hon verkligen njöt av det, hur hon öppnade munnen och vattnet föll över läpparna.

Vandraren drog upp byxorna över knäna och vadade försiktigt ut i vattnet. Det var varmt och på något sätt mjukt, att röra sig genom det verkade inte svårt eller jobbigt, man kände det bara som att man inte behövde gå fortare.
Han gick några meter ut i vattnet och stötte på svärdet som var nedstucket i botten, och fästet och handtaget stack upp ovanför vattenytan, likt ett kors. Ett gravkors, tänkte han. Men jag dog inte.
Han kände försiktigt över fästet, och den hårda ytan fick minnen att blixtra till i huvudet på honom. Men bara ett ögonblick.
Nu är jag framme, tänkte han.
Och hon började sjunga igen, och nu var det en melodi som var glad och upplyft, en melodi som hyllade hans resa och hans ankomst. Och medans hon sjöng kastade hon sig ut ur vattenfallets grepp, och studsade ovanpå vattenytan, och dansade runt, runt honom, med håret kastandes åt sidorna, och vingarna som slog ut i full blom, dansade i färger, med fläckar av blått, grönt och gult, och komplicerade mönster dök upp från ingenstans bara för att ersättas av ett annat sekunden senare.
Hon var klädd i grönt, en grön överdel som täckte hennes bröst, med små färgade ädelstenar som gick i virvlande mönster över dem. Från överdelen hängde rankor och löv, som hängde ned långt som en mantel över ryggen och framifrån istället krökte sig och låg tätt om hennes kropp, ibland bara ned precis över brösten, ibland ända ned till den korta gröna kjolen hon bar.

Hon dansade fram till honom, hoppade, snurrade, sjöng, och han följde noga hennes rörelser, och det var bara så vackert att titta på henne, tänkte han.
Hon stannade framför honom, ögonen slutna, och höll kvar tonen medan hennes fötter sakta sjönk ned under vattenytan. Han kunde se ner i hennes hals när hon sjöng, och hennes tänder var vita som pärlor, i kontrast mot hennes läppar.
Han var längre än henne, men när hon slutade sjunga och öppnade ögonen kände han sig liten, som ett barn inför en förälder, och han visste att han stod inför en varelse som var oändligt mycket mäktigare än han.

”Du har återvänt” sade hon.
”Jag återvänder alltid till dig” svarade han.
Dom tittade på varann i några ögonblick, med tomma, outgrundliga blickar, sedan spred sig sakta ett leende över hennes ansikte, ett leende som fångade in hela hennes ansikte, och han log också, för man kunde inte göra annat när någon som hon ler upp i ansiktet på dig.
Hon skrattade och hoppade upp i hans famn, hennes ben och armar slog samman kring kroppen på honom, och kysste honom. Han besvarade kyssen lika hett som hon, tryckte henne mot sig.
Hon slutade kyssa honom och vilade huvudet på hans axel, tryckte honom till sig hårdare. Han kände hennes kropps former mot sig.
”Det är härligt att du är tillbaka, älskade” viskade hon i hans öra.

Dom vandrade stilla genom skogen, innestängda av de tjocka grenarna och stammarna. Grenarna var fulla av löv, som fortfarande var ganska små, och här och där syntes blomknoppar.
Hennes hand var mjuk och varm mot hans, och hennes steg var mjuka och lätta på gräset. Hon hade kastat av honom hans kläder och istället tagit på honom en toga av grönt, lent tyg som höll på plats av ett skärp av vad som såg ut som flätade löv.
Hon lutade sig mot hans axel när dom gick. Ord behövdes egentligen inte, dom kände det båda två. Han kysste henne på pannan.

Vårens känslor av liv och födelse kände han stark i trädens sinnen, hur dom fokuserade på att växa ut sina löv och sina blommor.
En ekorre hoppade ut längs en gren mot de båda, orädd och målmedveten. Hon sträckte ut handen och utan att tveka hoppade den ut på hennes arm, skuttade uppåt tills den satte sig på hennes axel. Där strök den mot hennes kind och fick henne att le.
Han strök den också över ryggen och kände hur den tyckte om det. Dess tankar var snabba och hastiga, mer instinkter än riktiga tankar. Dom pilade fram och tillbaka i dess huvud: tryggt – varmt – säker – trygg – mat? – håla – trygg – mat.
Den hoppade över till hans axlar, och vidare därifrån till närmsta gren. Dom tittade efter den när hoppade genom trädet, stannade till då och då för att se sig omkring.

Han vände bort blicken och tittade på henne igen. De klarblå ögonen blickade ut i fjärran, som på något han inte kunde se men som var synligt för henne lika mycket som allt annat. Han lät blicken följa över hennes kropps former, över den smala, långa halsen som lätt övergick till skuldror och torso, ned i klyftan mellan hennes bröst, rankorna som dolde hennes hud, retade hans blick, höfterna som gungade med varje steg. De långa benen sattes ned säkert och målmedvetet, det faktum att hon gick med nakna fötter över hård jord verkade inte bekymra henne det minsta.
När dom gick kunde hon ibland plötsligt böja sig ned och räta upp ett skott som var böjt, eller vika undan några grenar som skuggade en liten planta. Och grenarna följde med hennes rörelser, nästan utan motstånd, som om dom var generade över att ha begått ett misstag och var angelägna om att göra rätt för sig.

Efter att ha böjt ned sig ned och röjt undan lite småsten som låg omkring ett tunt och sprött skott, tittade hon honom i ögonen när hon reste sig upp. Hennes blick innehöll lycka och tillfredställelse, efter att ha begått en viktig handling som hon visste skulle påverka till det bättre. Han log brett, nästan skrattade, varför visste han inte, åt hennes uppenbara nöjdhet, att hon kunde bli så nöjd av något så litet.
”Vad ler du åt, älskade?” Frågade hon.
Han drog henne till sig och placerade armarna om henne. Hon tittade upp mot honom från hans bröst, med ett fundersamt leende på läpparna. Han log fortfarande.
”Dig” sade han.
Hon skrattade, och han skrattade också, och de kysstes i vårsolen.

*

Han gick försiktigt ut ur grottan, och möttes av den stigande solen. Den höjde sig långsamt över trädtopparna, likt ett långsamt andetag av någon jättelik, lysande varelse. Det var tidigt, men i högsommaren var även en så tidig sol varm. Stenen omkring honom var också den varm, och den strålade ut sin värme över hans kropp, stärkte hans kropp efter nattens vila.
Solen hade höjt sig högre nu, nu var den nästan en halvcirkel, och värmen från strålarna började tränga in i hans kropp. Det skulle bli varmt idag, tänkte han.
Han vände på huvudet och tittade in i grottan. En rak linje gick mitt på grottgolvet, en linje som skarpt delade ljus från mörker, en linje där ena sidan glittrade likt tusentals små solar i sig, och den andra sidan innehöll knappt urskiljbara skepnader, konturer i mörkret.

Men han såg tillräckligt bra för att urskilja den låga sängen, med gavlar och ben av underligt snidat trä, så det såg ut som om den växte rakt ut från stenen och dess grenar knöts ihop och formade något sängliknande. Lakan täckte bara delar av hennes kropp, blottlade låret och överkroppen, och det fanns något väldigt vackert i hennes uppenbarelse, i hennes kroppsform, som syntes under lakanet, i det sättet hon låg. Kvinnor tror inte dom är vackra när de är nyvakna, tänkte han. Dom har fel, de är då de är som vackrast. Då blottas deras innersta väsen, deras själar, och utan kläder och annat ser man hur vackra varelser de verkligen är.

Han vände på huvudet och tittade ut över skogen igen. Trädtopparna blossade upp i en myriad av färger, en pallett över hela skogen. Det såg ut som om någon hade kastat ut färgburkar på måfå och utan att ha vetat om det skapat något vackert. Blommor. Han kände deras doft ända upp till sig där han stod. En doft av liv, av födelse.
Hon kom upp och ställde sig vid hans sida, naken, precis som han. Ingen av dom brydde sig om det. Dom var två varelser som älskade varann, som hade älskat med varann, och dom fann ingen skam i sin nakenhet. Tvärtom, dom tyckte om att vara nakna, att beundra sin egen och den andres kropp.
Hennes ögon återkastade skenet från den stigande solen, fick den blå färgen att bli ännu djupare, ännu klarare, ännu vackrare.
Hon slöt ögonen och drog in ett djupt andetag, som om hon ville suga in själva solljuset, och hennes vingar började lysa från det inkommande ljuset, slog ut större än de någonsin varit, i klart rött och mjukt rosa, med ett skimmer av grönt och gult i mitten, så att de bakifrån liknade en jättelik utslagen blomma.

Han tog hennes hand, och hon öppnade ögonen och log mot honom. Tillsammans gick de nedför klipporna i det tidiga solljuset, vandrade säkert på klipporna. Han tyckte om att hålla henne i handen. Det gav de båda en känsla av gemenskap, av tillhörighet. Att hon var hennes, och hon var hans.
Klipporna var varma mot hans fötter, och så var även vattnet när han klev ned i det och när det omslöt hans fötter. Även hon klev ned i vattnet bredvid, hennes fötter klöv vattenytan rakbladsvasst, smäckert likt en dykande delfin. De vadade genom vattnet, fram till vattenfallet, som dånade när vattnet föll högt uppifrån, svämmade ut från öppningen i berget.
Under vattenfallet ställde de sig, och vattnet forsade över dem, täckte deras nakna kroppar med sin omslutande beröring. De båda sträckte på sig, njöt av vattnet som var som en kokong, sökte sig kring hela deras kroppar, som om det ville värma dem och hjälpa dem.
Vattnet föll över deras hår, vätte det och klistrade vid deras hjässor och nacke. Hennes hår såg ut som vågor som svallade från hennes huvud, föll från hennes huvud när hon strök det bakåt. Han drog henne till sig och de kysstes under fallet, deras våta kroppar trycktes mot varann, hans hand över hennes rygg och nacke gled över den blöta huden. Hennes läppar och mun var våta.

Hon kom springande ut ur skogen, armarna utbredda, hoppade över ängens gräs, snurrade runt i luften. Vandraren kom efter henne genom buskaget. De var båda klädda nu, han i korta byxor, av flätad halm, och hon i en vid kjol, glänsande i alla färger, med två hängslen av blommor, som gick uppför bålen, över brösten och satt ihop i nacken. Bakom örat satt en vit lilja i full blom.
Hon hoppade som ett litet barn över ängen, och sjöng ut sin lycka, lycka över sommaren, lycka över livet, över skönheten i naturen, över ängen, med dess gröna gräs och blommor. Han betraktade henne från skogsbrynet. Så underbar hon är, tänkte han. Hennes steg, hopp, röst, allt var så oändligt vackert.
Så är kvinnor, tänkte han. Kvinnor är de vackraste varelserna på denna jord. Deras uppenbarelse, deras yttre, är som ett konstverk, kronan av skapelsen.
När man ser på en kvinna, ser man en glimt av Skaparen själv. Känslan man ser när man tittar på en kvinna, det är att leva. När en kvinna ler, ser man solen. När en kvinna skrattar, hör man ljuv musik.
Det var känslor han försökte forma i ord, men det var omöjligt.

Han började gå ut på ängen, mot henne. Det är ingen slump, tänkte han, att detta är en kvinna. Detta är naturens innersta väsen, dess själ, och det är ingen slump att det är en kvinna.
Om det nu finns en Gud här i världen, tänkte han, så är Han en kvinna.
Vi män är ett nödvändigt ont.

Hon dansade runt honom, vidrörde hans ögonvrår med sin uppenbarelse, sin kropp. Hela tiden sjöng hon, smekte hans trumhinnor med sin underbara röst, och han urskiljde klart och noggrant varje ton, varje böjning, varje ackord hon skapade, varje tonartsbyte.
Vad är musik, tänkte han. Hur kan dessa toner, dessa vibrationer i luften, höra ihop på dessa sätt? Hur kan ett ackord skapas? Hur kan toner i en skala höra ihop, trots att det bara är olika frekvenser av vibrationer.
Hon dök upp framför honom, sjöng mjukt och stillsamt mot hans ansikte, närmade sig med sina glittrande blå ögon hans ansikte, med sin röda, fylliga mun, sitt kvinnliga utseende.
Hon hoppade upp i hans famn och kysste honom, och det var som att känna smaken av sommarens första jordgubbar, att se vinterns första snö, att höra vårens första fåglar. Det var inte bara en kyss, det var hela hans kropp, alla hans sinnen.

i deras kyss kände han hur han sträcktes ut, hur hans medvetande förlängdes, och hans blick förändrades, han såg inte längre hennes kropp, han verkade se förbi den, nej, inuti den, han såg hennes innersta, hennes väsen, hennes själ.

Det var som en glödande massa inuti henne, som fast ljus eller flytande känslor. Det svävade mitt i bröstet på henne, men samtidigt sträckte sig trådar och grenar ut genom hela hennes kropp, genomsyrade hela hennes figur.
Han såg, nej, han mer uppfattade att hon log mot honom, att hon förstod vad han såg. Att det var något han hade väntat på.
Hon kastade sig över honom och kysste honom igen. Han blundade, men han kunde fortfarande se det som var hennes inre. Nej, han kunde känna det, känna hennes tankar och känslor, om han kände trädens och djurens.
Känna hennes själ.
Detta är vad hon gav mig, tänkte han.

*

”Du gör sig redo att lämna denna plats” sade hon
De stod mitt i skogen, i ett stillsamt, droppande regn, stod på en matta färgad i gult, brunt, rött, under tomma, nakna träd. Han bar återigen sin vandringdräkt, en grön tunika, mantel, ryggsäck. Hon bar klänning, som var färgad i samma färger som på marken, en lågt skuren klänning som lämnade ryggen bar. Den verkade färgskiftande, och när den blåste kring hennes ben skiftade färgerna, så att hela hon såg ut som löv som blåser i vinden.
Hennes vingar var i samma nyanser, men matta och bleka, dom hade redan börjat blekna inför vintern, då de skulle bli nästan genomskinliga.

Sorg syntes i hennes ansikte, och han önskade att han inte behövde göra detta, att han inte behövde lämna henne. Han lyfte handen och vidrörde hennes kind.
”Jag kommer tillbaka” sade han.
Hon lade sin hand på hans.
”Länge har du stannat på denna plats, länge har dina sår läkts. Men du måste ge dig av, jag vet det. Men mitt hjärta känner inget annat än smärta.
Hon lyfte huvudet och tittade in i hans ögon, och i hennes syntes en tår mitt i det blåa, en droppe kristall som bildades i ögonvrån.
”Ty jag älskar dig”
Hon lade tåren på fingertoppen, och vidrörde sedan hans läppar med den. När hon gjorde detta blundade hon, och hennes vingar började lysa.

Vandraren kände en kraft strömma ut från hennes finger, en kraft som gick till något inom honom, formade hans själ. Han började se konstigt, började se underliga skepnader där det endast funnits träd, och hörde röster i sitt huvud.
Hon öppnade ögonen och log.
”Detta är min gåva till dig”

*
I deras kyss verkade de förenas, hennes väsen sträcktes mot hans, som deras kroppar mot varann. Händer och grenar av ljus flätades samman, länkades ihop till ett väsen. Där de låg i gräset kom de tillbaka som ett väsen, tillsammans, sammanlänkade.

Moln, tänkte han. Molnen avtecknade sig skarpt, fluffiga vita former mot en klarblå himmel. Det fanns inget behov, inget utrymme att tänka. Det fanns inga bekymmer, ingen rädsla, ingen ångest. Det fanns bara frid, och lycka.
Hennes arm låg tvärs över hans bröst, krokade ihop med hans axel. Den var varm, ett långt sträck av värme tvärs över hans torso. Hennes bröst trycktes försiktigt mot hans axel, bara för att sjunka tillbaka några ögonblick senare.
Han tittade på henne och hon tittade tillbaka. De log båda två.
”Älskade, ” sade han försiktigt, ” Varför? Varför räddade du mig den natten för länge sen?”
Hon log.
”Därför att jag älskar dig” svarade hon.
Han lade huvudet tillrätta och tittade upp i himlen igen.
Vackert, tänkte han. Han tittade återigen på hennes ansikte, hennes kropp, hennes vingar som bredde ut sig som filtar över de båda.
Vackert, tänkte han.

*

Månen kastade stilla sitt lugna, kalla sken över marken, över den ensamme vandraren, en myra bland de jättelika träden. Han gick rak i ryggen, stolt, och han betraktade skogen omkring honom, hörde för första gången skogens röst.
Månen kastade stilla sitt lugna, kalla sken över marken, över den ensamme vandraren, över hans glittrande ögon, helblåa, blåa ända ut i hela iris, med pupillen som ett litet svart hål i center.
Han betraktade världen med sina nya ögon, såg livets oändliga cykel, födelse, liv, och död.
Vackert, tänkte han.
Så oändligt vackert.