Jag tittade på dig där du gick framför mig.
Visade stegen för mig som jag skulle ta.
Och jag började fundera.
Över den väg du valt.
Var det verkligen rätt väg för mig.

Jag fortsatte att gå bakom dig.
Men inte med samma självklarhet längre.
Inte med samma bestämda steg som tidigare.

Och plötsligt såg jag att det fanns andra vägar på sidan om.
Jag hade aldrig sett dem förut.
Små stigar vid vägkanten.
Slingriga, snåriga, svåråtkomliga.
Men lockande.

Jag började sakta ner.
Du fortsatte i samma takt.
Till sist stannade jag.
Det tog en stund innan du fattade att jag inte följde efter dig längre.
Du vände dig om.
Vi stirrade på varandra.

Du höjde din arm som i protest.
Och jag såg att du började prata.
Men jag hörde inte vad du sa.
Du var för långt borta nu.
Jag vek ner blicken och samlade mod.

Jag tittade upp på dig.
Mötte dina sårade ögon.
Vi tittade länge på varandra.
Du förstod men ändå inte.

Jag vände mina steg åt vänster.
Gick in på den snåriga stigen.
Ut på okänd mark.

Jag hade aldrig känt mig så vilsen.
Jag hade aldrig känt mig så fri.