Längs täckes vita änd
drar luften ut sin sista pust
jag böjer mina trådar av rött
släcker ner i taket
och ser himlen falla ner

Vidrörande svalt
förklarar jag skuggor på väggarna
som mina bortsprungna barn
när ljuset på karmen
gav den stående utanför ett hopp
medans natten lade sig brevid


Jag krånglar med sanningen
utan ljudet drunknar huden
av en skildring till varmen
som sakta faller in
förklarar jag starkt
trösten mot ditt bröst
som min.