För splittrat fast den rädda fann sin vän
bland mjuk kontrast sittandes på den svarta asfalt
tänkande uppåt med blicken ditåt mig sneglar
Faran speglar mig van klar för att strida med kritor
för att kunna skriva sina krav
Jag ställer mig upp men faller fort
brevet blev långt med korta ord
verkligheten förklarade saningen
när grannens barn växte upp
Från den lilla skalan
placeras drömmar bort
Tiden hinner inte stanna
när nästa yta skrapas hårt
nu kan vi önska igen och igen
som om julen var vår ända vän