Varför kan det inte vara så enkelt som när man var barn.
Det här med kärlek.

När man gillade någon som liten.
Så brukade man börja bråka med den personen.
Jag brukade knuffas.
Och ibland till och med slå lite.
På pojken jag gillade.
Bara för att få lite uppmärksamhet.

Jag brukade få en knuff tillbaka.
Eller så kanske han snodde min mössa.
Drog mig i håret.
Eller kallade mig för något namn som jag avskydde.

Och efter det var det klart.
Efter dessa handlingar var det uppenbart att kärlek rådde.
Inga ord behövdes.

Idag däremot är det lite svårare.
Jag menar vad skulle hända om jag knuffade.
En kille jag gillade.

Han skulle säkert ramla.
Halka på någon isfläck och slå sig fördärvad.
Och sen skulle han bli jättearg på mig och skrika.
”Vad fan håller du på med din jävla idiot!!!
Knuffar du mig?! Är du inte riktigt klok människa?!
Jag måste anmäla dig, jag hade ju kunnat dö. Och min
knäskada blev verkligen inte bättre av det här ska du veta!”

Och jag hade stått där lite skamsen.
Stirrat ner i marken.
Sparkat med ena foten lite i gruset och sagt.
”Äh jag ville bara visa att jag gillade dig ju …”

Killen hade antagligen skakat på huvudet.
Haltat iväg och muttrat om att jag var en galen kvinna.
Och jag hade aldrig sett röken av honom igen.

Varför kan det inte var lika lätt som när man var barn.
Det här med kärlek.