Min hjärna är min borg
mina murar, mitt fängelse
mitt slott, min håla

reser sig ur klippan, tankarna som söker skydd
från regnet
jag flyr in genom portarna,
när regnet smattrar över min axlar
tynger ner mig i leran
stretar, greppar

Mitt hjärta är mitt svärd
karvandes likt fåror
i blodets långa drypande vägar

dryper från fingrarna i handen
som lyfts, likt en klo från marken
kramp, till oigenkännlighet
sträcker sig mot ljuset
när blodet dryper från dess fingrar

Du får inte lämna mig nu

Min smärta är min eld
mitt hopp, min rening
min boning, mitt galler

sträcker mig emot elden
med kloliknande händer
omfamnar, dricker i djupa klunkar
jag lever i smärtan, genom elden
som strömmar genom mina ådror

Min kropp är mörker
likt skuggans klor, trevar i utkanten
klöser i vrår av medvetandet
gäckar, hycklar, skrattar

det enda ljuset är glimmern
av klingan, som vass is
delar, och det spyr över elfenbensytan
griper likt klor om huden där det flyter
skarpt och rött

långa ränder av brinnande hetta
sträcker sig under de röda trådarna
från den gapande revan, som lyser,
uppsprättad

Om det hela kan sluta
kanske jag kan rädda henne

Kanske jag kan rädda henne