Nerfallande själar spräcker marken i
blickar ser jag sorgen med tiden vars åldern växer
tiden tickar på ånger av dödskänslan
den bortglömmda zon som fanns omringar
stelnar på någons hinna förbi
i en rinnande ven det är sent
och jag längtar hem där jag
kan stirra ut på fältet
och känna hur stjärnor träffar varandra
i en sen december kväll på kylans himel
Vinter vinden följer med fåglarna till vår
allt lägre ner flyger säkerheten
då regnet kommer efter en tår
det skulle varit kul om skrattet
lät lite längre
i ondskan som låg händer
som fötter ligger jag och väntar
jag känner hur jag mår
jag ser hur allt faller mig in
år efter år