Slit dig, spring för livet, vänd dig inte om...
Spring på lätta fötter, mot jordens undergång...
För vad som än där väntar, så är det långt kvar än...
Varför låta vardan tyngas av det som händer sen?
Det du inte ser, det finns ej där... vem var det som sa så?
Det måste varit pappa... det var spöken... jag var två.
Han sa jag skulle blunda, räkna till tio och så sen...
då skulle dessa vålnader fly bort varenda en.
Så jag blundar och jag skriker, så högt jag bara kan...
om glass o nektariner, barn och äkta man.
Och när jag upp sen tittar, då är jag här igen...
I min egen vackra bubbla, utan nått som heter sen...