En tid av stillhet som blev en oändlighet.
En stund av misstro som blev beständighet.
En tid av längtan som ebbat ut.
En våldsam tomhet, en längtan ut.
Är jag den svåra? Den utan sans?
Var går att finna DEN någonstans?
Var finns "reson" i ett "riktigt" liv?
Av stimulans eller tidsfördriv?
Kan jag med stolthet göra något stort?
Eller ta över nått nån annan gjort?
Var är min plats och hur tar jag den...
när alla drömmar bor i himmelen?