14

Ända sedan Julia var liten hade hennes liv varit så här, det var inget hon reflekterade över särskilt ofta, i alla fall inte som vuxen. När hon var liten hade hon först inte förstått att det var ovanligt att inte ha någon mamma, men en pappa som hon följde med vart han än gick. Och gått hade han gjort, eller ja, rest. Över hela Europa färdades han mest hela tiden och hon följde med. De bodde sex månader i Tyskland, tre i Italien, sen till Tjeckien, runt, runt flyttade de hela tiden. Hon växte upp som en nomad, ständigt på resande fot, med nya äventyr precis runt hörnet. Med tiden förstod hon att det inte var ett normalt liv hon levde. Men det gjorde henne inte mycket för hennes liv var i övrigt så rikt på glädje och utmaningar.

Hennes pappa var en underbar och lekfull man, han lärde henne saker hela tiden samtidigt som de lekte lekar. Han berättade sagor om många platser i de länder de besökte, om riddare och trollkarlar, prinsessor och troll. I varje nytt land bodde de nästan alltid på universitet, högsätet för lärdom och kunskap som hennes pappa sa. Hon fick aldrig någon officiell skolgång, men i jämförelse med sina jämnåriga var hon överlägsen i kunskap om det mesta, utom kanske just i de sociala förmågorna, för hon var tämligen blyg bland folk i sin egen ålder.

När hon var femton år stannade de tillräckligt länge i en stad för att hon skulle kunna tenta av grundskolan och gymnasiet, det tog fem och en halv månad. Hennes pappa var ursprungligen från Tyskland och hade medborgarskap där, liksom då hon, men hon var lika mycket tysk som tjeck, norrman eller italienare. Hon talade ett flertal språk flytande, tyska, tjeckiska, italienska och kunde flera till hjälpligt. Hon förstod de flesta nordiska språk bra, utom finska, det tycktes hon aldrig lyckas förstå, rena rama rappakaljan.

När Julia började bli vuxen hade hon och hennes far enats om att hon borde skaffa sig en utbildning. Hon var överförtjust i idén, vid tanken att för en gång skull få bo i en och samma stad. Hon visste redan vad hon ville bli, tolk, hon älskade ju språk så det var ett naturligt val för henne. Julias far hade dock hoppats på att hon skulle vilja följa i hans fotspår, men han förstod hennes brinnande passion för språk. Hon var onekligen en ovanligt talangfull ung kvinna vid det här laget. Prag var staden hon alltid känt sig mest hemma i och helt naturligt föll valet därför på Tjeckiens huvudstad.

Vid 22, var hon färdigutbildad med fina meriter och hon fick snart en fast anställning på ett stort internationellt företag. Under tiden Julia utbildat sig reste hennes far fortfarande omkring, men besökte henne titt som tätt. Hon saknade honom mycket, men för första gången i sitt liv hade hon jämngamla kamrater och hunnit med en och annan romans.

På sista tiden hade hennes far inte ringt ofta och när han gjort det lät han jäktad men glad, hon visste ju vad han gjorde, sökte efter bevis för att styrka sin favorit legend, om en uråldrig släkt med ”annorlunda” förmågor. Hon antog att han hittat något nytt hett spår, men när hon frågade honom ville han inte säga något om vad det var.
– Tids nog ska du få veta, nästa gång vi träffas. Jag lovar. Sa han över telefon den sista gången de talades vid.

(nutid.)
Hon låg och sov och drömde något euforiskt, när hon plötsligt rycktes ur sömnen. Solen kikade in mellan hennes vackra trä jalusier, den lyste upp hennes vackra lägenhet på ett magiskt sätt. Telefonen ringde, hon slängde en hastigt nyvaken blick på klockan bredvid sängen, 0524 visade den. ”Vem ringer nu?” Tänkte hon förvirrat.
- Ja? Sa hon.
- Miss Munch? Sa en röst på engelska.
- Yes, thats me, who is this?
- Im calling from the police department in Sweden. I am sorry too say that I got some really bad news. Hennes hjärta hade helt plötsligt börjat slå så hårt i hennes bröst att det var svårt att andas. Hennes far var ju i Sverige!
- What has happend? Tell me! Skrek hon nästan, hon var på gränsen till hysteri.
- Your fathers body was found yesterday afternoon. He has been murdered. Hon tappade telefonen och hörde inte mer av vad mannen sa. Det kunde inte vara sant! Hennes far kunde inte vara död! Det måste vara en annan Antonio Munch…